fbpx

Handbok i målsägandebiträde

Målsägandebiträde

1. Bakgrund

Under 1980-talet uppmärksammades frågan om att stärka brottsoffrets ställning under rättegången och som en följd av detta infördes en rad åtgärder vilka skulle verka för att uppnå detta syfte. En del i processen var införandet av lagen om målsägandebiträde (1988:609), LMB, som trädde i kraft 1988. Syftet var att stärka målsägandens ställning genom att ge mer stöd och hjälp till denne under rättegången vid framförallt grova sexualbrott där brottsoffret ansågs vara särskilt utsatt.

Tidigare låg det på åklagaren eller en särskilt förordnad stödperson att stötta målsäganden genom rättsprocessen vilket inte ansågs tillräckligt. Åklagaren ansågs begränsad i sin förmåga att bistå med emotionellt stöd i sin roll som en opartisk företrädare för rättsväsendet medan den särskilt förordnande stödpersonen oftast saknade den juridiska kunskap som krävs för att ge något annat än ett rent personligt stöd. Genom införandet av lagen fick brottsoffer som blivit utsatta för grövre brott en rätt till ett juridiskt biträde som helt och hållet ser till dennes intressen. Till att börja med gällde lagen i första hand vid grövre sexualbrott men om omständigheterna var särskilt svåra och behovet av ett målsägandebiträde var stort fanns även möjligheten vid andra typer av grova våldsbrott.

Genom flertalet lagändringar sedan införandet har lagen utvecklats. Möjligheterna att få ett målsägandebiträde förordnat har utökats och målsägandebiträdets uppgifter har blivit fler. Enligt 3 § 1 st. LMB är målsägandebiträdets uppgift att stödja och hjälpa brottsoffret genom domstolsprocessen. Betydelsen av detta kommer gås igenom nedan.

2. Målsägandebiträdets uppdrag

2.1. Tillvarata målsägandens intressen samt stötta målsäganden under processen

En av målsägandebiträdets huvudsakliga uppgifter är att tillvarata målsägandens intressen under hela processen, från förundersökning till eventuell dom. Under förundersökningen har biträdet rätt att vara med under förhör som hålls med målsäganden för att bevaka att förhören går rätt till och för att stötta målsäganden. Målsägandebiträdets uppgift är även att ge målsäganden stöd och hjälp för att minska den påfrestning det innebär för ett brottsoffer att delta i en utredning och rättegång till följd av ett brott. I ett inledande skede kan det innebära så enkla saker som att förklara för målsäganden hur förundersökningen går till och senare under huvudförhandlingen kan det vara att begära att den ska hållas bakom stängda dörrar.

2.2. Föra talan om enskilt anspråk

När en person blivit utsatt för ett brott har personen i vissa fall rätt att framställa ett krav om att få ersättning för de skador som uppkommit till följd av brottet, ett skadestånd. Detta krav kallas ett enskilt anspråk. I målsägandebiträdets uppdrag ingår att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk om inte åklagaren gör det. I normalfallet överlåter alltid åklagaren till målsägandebiträdet att föra talan om enskilt anspråk.

2.3. Biträda åklagaren i ansvarsdelen

Målsäganden har rätt att biträda åklagaren i åtalet. Genom att biträda åklagarens åtal skapas processgemenskap mellan målsäganden och åklagaren. För det fall detta är aktuellt är det som huvudregel målsägandebiträdet som hjälper målsäganden att biträda åtalet.

3. Vem kan ha rätt till ett målsägandebiträde?

Om en person blivit utsatt för ett brott där en förundersökning har inletts eller återupptagits kan denne ha rätt att få ett målsägandebiträde förordnat till sig enligt 1 § LMB. Det är däremot inte vid alla brott ett brottsoffer har rätt till ett målsägandebiträde. Enligt 1 § 1 p. LMB ska brottsoffret vid sexualbrott som huvudregel alltid tilldelas ett målsägandebiträde om det inte är uppenbart obehövligt. Vid andra grövre brott mot person, som t.ex. misshandel, olaga hot och rån där straffet kan bli fängelse kan målsäganden enligt 1 § 2 p. LMB få ett målsägandebiträde om det med hänsyn till dennes personliga relation till den misstänkte eller det genom andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett. I förarbetena sades det att det framförallt var i situationer då brottsoffret och den tilltalade haft en nära relation till varandra eller brottsoffret ansågs var i stort behov av extra stöd på grund av t.ex. intellektuell funktionsnedsättning som åsyftades. Till sist kan målsäganden enligt 1 § 2 p. LMB även ha rätt till ett målsägandebiträde vid andra brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde. I det här fallet är domstolen restriktiv med att förordna ett målsägandebiträde, det ska röra sig om ett kvalificerat brott som inneburit en grov kränkning där brottsoffret har att vänta ingående eller pressande förhör och målsägandens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant att målsäganden kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Det kan då röra sig om brott som utpressning, mordbrand eller övergrepp i rättssak.

Av 20 kap. 13 § rättegångsbalken, RB, framgår det att om någon genom ett brott blivit dödad så intar hens efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon en partiell målsägandeställning vilket innebär att de får samma rätt som en målsägande att ange brottet eller föra talan om det. Detta innebär att även anhöriga kan ha rätt till ett målsägandebiträde. Enligt lagstiftaren ska rätten till ett målsägandebiträde för en anhörig vara begränsad. Endast det faktum att den anhöriga har ett skadeståndsanspråk riktat mot den tilltalade på grund av brottet räcker inte för att ett biträde ska förordnas då åklagaren i dessa fall kan vara behjälplig med det enskilda anspråket.

4. Önska målsägandebiträde

Enligt 4 § 1 st. LMB får en målsägande önska vem som ska förordnas till målsägandebiträde. Så kan exempelvis vara fallet om målsäganden haft ett visst målsägandebiträde tidigare som denne varit nöjd med. Utgångspunkten är att den som målsäganden har önskat ska förordnas, om den önskade personen uppfyller lämplighetskraven för ett målsägandebiträde och har möjlighet att ta sig an uppdraget. Enligt samma paragraf framgår det att den som förordnas ska vara advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning. Dessutom ska personen på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt vara särskilt lämplig för uppdraget.

Om särskilda skäl talar mot ett förordnande av det önskade biträdet ska dock ett annat målsägandebiträde förordnas. Så kan vara fallet om det föreslagna biträdet med hänsyn till sitt förhållande till saken eller annan part inte bör förordnas. Ett annat skäl kan vara om målet gått upp till hovrätten och målsäganden då önskar ett annat biträde än det den haft i tingsrätten. Lagstiftaren har uttalat att på grund av kostnads- och effektivitetsskäl så bör som utgångspunkt samma person förordnas i den högre rätten, oavsett om målsäganden har önskemål om att en annan lämplig person ska förordnas. Om det skulle innebära avsevärt ökade kostnader att förordna det önskade målsägandebiträdet kan det vara skäl för att förordna ett annat biträde. Även det fallet har dock undantag, i ett fall från hovrätten förordnades ett målsägandebiträde på den ort där målsäganden var bosatt (Helsingborg), och inte där målet skulle hållas (Mora) trots att det skulle medföra ökade kostnader. Hovrätten ansåg att ett förordnande av ett biträde på den ort där målet prövas med stor sannolikhet skulle innebära att målsäganden, för att hon skulle kunna få det stöd och den hjälp som hon var berättigad till, skulle drabbas av kostnader som inte skulle ersättas av staten. En sådan konsekvens skulle gå emot förutsättningen att hjälp från ett målsägandebiträde inte ska kosta målsäganden något.

5. Entledigande

Målsägandebiträdet ska entledigas enligt 4 § 2 st. LMB om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. Med ”påkallat med hänsyn till förhållandena i målet” menas t.ex. om åklagaren lägger ned åtalet i en viss del eller om ett överklagande endast görs beträffande en del av målet och ett målsägandebiträde inte är påkallat för den kvarvarande delen. Detsamma gäller om brottsrubriceringen ändras. Andra skäl som kan ge anledning att entlediga ett målsägandebiträde är samma skäl som används vid entledigande av ett rättshjälpsbiträde enligt 26 § RHL. Så är fallet om biträdet missköter sitt uppdrag, t. ex. stör ett under förundersökningen hållet förhör och på så sätt skadar utredningen eller i övrigt uppträder olämpligt under förundersökningen eller rättegången.

6. Målsägandebiträdets roll

6.1. Förhör

Som ovan nämndes är en viktig roll för målsägandebiträdet att delta vid förhören med målsäganden under förundersökningen för att se till att dessa går rätt till. Biträdets uppdrag påbörjas redan innan själva förhöret och det är viktigt att, om möjligt, ta kontakt med klienten i förväg. Då kan biträdet i lugn och ro gå igenom vem man är och vad man som målsägandebiträde kommer bistå med under processens gång. Är det ett våldsbrott som utreds är det även vid det här tillfället viktigt att kontrollera om målsäganden på något sätt dokumenterat de skador som kan ha uppkommit. Antingen genom att målsäganden själv t.ex. tagit bilder på skadorna eller tagit kontakt med sjukvården för dokumentation. Har det inte skett är det viktigt att underrätta målsäganden att så borde ske så fort som möjligt för att dokumentationen sedan ska kunna användas som bevisning.

Får biträdet inte tag i klienten innan förhöret är det istället bra att komma lite tidigare till förhöret och då ha möjlighet att ta sig tid att presentera sig för målsäganden och ge hen sina kontaktuppgifter. En del av målsägandebiträdets uppgift under förhöret är att ställa kompletterande frågor, t.ex. frågor som kan vara relevanta för ett eventuellt skadeståndsanspråk men framförallt är biträdets uppgift att fungera som ett emotionellt stöd då förhör kan vara både påfrestande och traumatiska för brottsoffret. Det är därför viktigt att biträdet är lyhörd och inkännande över målsägandens situation så att det kan uppmärksamma om något moment blir för jobbigt för målsäganden och därmed, om det är lämpligt, begära en paus. Att brottsoffret har någon vid sin sida som kanske frågar om målsäganden behöver ett glas vatten eller avbryter om ovidkommande frågor ställs kan göra stor skillnad i den känsliga situationen som förhör kan innebära. I sin roll som ett emotionellt stöd ingår även att efter att förhöret avslutats prata med målsäganden. Biträdet kan då besvara eventuella frågor som uppkommit under förhörets gång men även underrätta målsäganden om att denna kan ta kontakt med biträdet under processen om ytterligare frågor uppstår.

6.2. Löpande kontakt

Under hela processen ska målsägandebiträdet hålla löpande kontakt med klienten och vid behov polis samt åklagare. Biträdet kan föra vidare frågor målsäganden har angående utredningen samt förslag och önskemål. Ibland kan det hända att det dröjer lång tid från att förundersökningen inleds tills att några ytterligare åtgärder vidtas eller till att åtal väcks och det kan då vara skönt för målsäganden att ha någon som hjälper till att ta kontakt med polis eller åklagare för att ta reda på vad som händer i dennes fall. Så fort målsägandebiträdet får in nya uppgifter angående fallet så ska dessa vidarebefordras. Målsägandebiträdet ska aldrig ha tillgång till mer information än sin klient.

6.3. Om förundersökning läggs ner

Vid nedläggningen av en förundersökning upphör målsägandebiträdets uppdrag men det ingår fortfarande i biträdets uppgifter att besvara eventuella frågor från målsäganden som uppstår i anslutning till beslutet om nerläggningen. När målsägandebiträdet underrättas om att en förundersökning lagts ner är det viktigt att biträdet tar kontakt med klienten och går igenom vad beslutet innebär och vad målsäganden då har för valmöjligheter. Vid en nerlagd förundersökning finns en möjlighet att begära överprövning av beslutet till en högre åklagare. Att bistå vid en sådan överprövning ingår dock inte i målsägandebiträdets förordnande. Efter att kontakten med målsäganden är avslutad ges målsägandebiträdet möjlighet att framställa sina kostnadsanspråk till tingsrätten som beslutar avseende dessa i samband med att beslut vanligtvis fattas om avskrivning av målet. Därmed anses målsägandens uppdrag avslutat. Om målsäganden vid en nerlagd förundersökning vill föra en egen skadeståndstalan i ett tvistemål omfattas inte heller det av målsägandebiträdets uppdrag.

6.4. Om åtal väcks

Om åklagaren väljer att väcka åtal inger denne stämningsansökan till tingsrätten. Av stämningsansökan framgår vilket eller vilka brott åklagaren yrkar att tingsrätten ska fälla den tilltalade för. I och med att stämningsansökan inges sätts målsägandebiträdets ramar för det enskilda anspråket. Det är den gärning som beskrivs i stämningsansökan som biträdet har som utgångspunkt när denne ska bestämma vilket skadestånd målsäganden ska yrka på. När stämningsansökan inkommer till rätten brukar de skicka ut den och förundersökningsprotokollet till målsägandebiträdet. Det är dock inte alltid så sker och biträdet får då kontakta domstolen för och be dem skicka över handlingarna för att sedan kunna börja arbeta med det enskilda anspråket.

6.5. Enskilt anspråk

Som redan beskrivits är en av målsägandebiträdets uppgifter att föra talan om enskilt anspråk för målsäganden enligt 3 § 2 st. LMB. Det innebär att målsägandebiträdet är den som utreder hur stort skadestånd målsäganden ska begära sig ha rätt till under huvudförhandlingen och ta fram underlag som talar för att skadeståndets storlek är korrekt. Rätten till skadestånd framgår av skadeståndslagen (1972:207), SkL, och delas upp i olika poster. Först och främst kan ett brottsoffer bli ersatt för personskador (2 kap. 1 § SkL), sakskador (2 kap. 1 § SkL), rena förmögenhetsskador (2 kap. 2 § SkL) och skada till följd av kränkning (2 kap. 3 § SkL). Dessa delas sedan in i ytterligare poster som t.ex. att personskador delas upp i ideella skador, t.ex. sveda och värk, och ekonomiska skador, t.ex. inkomstbortfall till följd av skadan.

6.5.1. Sveda och värk

Ett brottsoffer har rätt till ersättning för det fysiska och psykiska lidande samt obehag denna fått utstå under läkningsprocessen till följd av en personskada enligt 2 kap. 1 § och 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. SkL. Sveda och värk anges vara fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, så som smärta och andra fysiska obehag, ångest, sömn- och koncentrationssvårigheter, depressiva reaktioner, sexuella störningar o.s.v. som visar sig under den akuta perioden. Exempel kan vara skärsår och frakturer som uppstår vid en misshandel eller psykiska besvär så som ångest och sömnsvårigheter till följd av ett sexuellt övergrepp. De psykiska besvär som en närstående till någon som uppsåtligen dödats upplever har också ansetts som en personskada och kan föranleda ersättning på grund av sveda och värk enligt 5 kap. 2 § SkL. Under begreppet räknas inte bara lidande som följt av själva skadan utan även lidande som följer med olika slags vård och behandling som brottsoffret tvingats genomgå till följd av skadan. Även oro och ängslan inför framtiden som kan följa med skadan under sjukdomstiden kompenseras genom skadeståndet för sveda och värk.

Med ”akut sjuktid” menas den tid fram tills att den akuta behandlingen eller läkningstiden har avslutats och läkning skett, eller när det medicinska tillståndet istället kan betraktas som en invaliditet. Ofta kan den akuta sjuktiden jämställas med den tiden som brottsoffret varit sjukskriven men det är inget krav. Rätten till ersättning för sveda och värk kan fortlöpa även efter att sjukskrivningen uppstått eller utan att brottsoffret varit sjukskriven över huvud taget och den kan även upphöra innan sjukskrivningen gör det.

Bestämmandet av hur stor ersättningen ska vara vid sveda och värk bestäms främst enligt hjälptabeller som tagits fram av Trafikskadenämnden. Det har ansetts allt för svårt att upp-skatta graden av sveda och värk i enskilda fall av personskada och för att skapa ett så rättvist och lätthanterligt system som möjligt valdes därför användandet av tabeller. Domstolen kan dock frångå tabellerna om det anses påkallat i det enskilda fallet. Det som styr ersättningen som bestäms i tabellerna är främst vilken vårdform som behövts, hur lång vårdtiden varit och omfattningen på skadan. Andra faktorer som t.ex. brottsoffrets kön, yrke eller ålder har inte någon betydelse vid beräkningen av ersättningen för sveda och värk.

För målsägandebiträdet är en viktig uppgift att beräkna vad de skador klienten utsatts för bör ge för ersättning. Genom att be klienten att ge in underlag för skadorna som uppstått underlättas uppdraget och detta underlag kan även fungera som bevisning i rättegången. Vanligtvis är detta i form av läkarjournaler och läkarintyg. På grund av patientsekretess är det upp till klienten att ta fram nödvändigt underlag. Om målsäganden av någon anledning inte har möjlighet att hämta ut aktuellt underlag finns möjligheten för målsägandebiträdet att genom fullmakt hämta ut underlaget.

6.5.2. Kränkningsersättning

6.5.2.1. Hur bestäms den?

Ytterligare en form av ideell skada som ett brottsoffer kan ha rätt till är enligt 2 kap. 3 § SkL den som följer av den allvarliga kränkning brottsoffret eventuellt blivit utsatt för i samband med ett brott. Vad som särskilt beaktas vid bedömningen av ersättningen för kränkning är om brottet haft förnedrande inslag, varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla, riktat sig mot någon som har svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Detta framgår av 5 kap. 6 § SkL. Det spelar ingen roll om brottsoffret faktiskt varit medveten om den kränkande handlingen utan det som är avgörande är om handlingen i ren objektiv mening varit kränkande. Alltså kan personer som t.ex. blivit utsatta för sexuella övergrepp när de sover eller varit medvetslösa få kränkningsersättning. Det görs en objektiv bedömning av kränkningen vilket innebär att denna till stor del blir schabloniserad, med vissa undantag om det i det enskilda fallet framkommer att kränkningen har varit särskilt allvarlig eller klart lindrigare än normalt.

Vid bedömningen av om ersättning ska utgå samt dess storlek tar man i första hand hänsyn till brottets art och varaktighet. Sexual- och våldsbrott anses ofta innebära allvarliga kränkningar. Målsägandens eget beteende kan i vissa fall ha betydelse. För att en kränkning ska anses som allvarlig så krävs det att den som blir utsatt till viss del värnar om sin egen integritet. Exempelvis anses inte en person som frivilligt ger sig in i ett slagsmål värna om sin egen integritet så pass mycket att personen kan anses allvarligt kränkt om den sedan blir slagen. Även de yttre omständigheterna kan få betydelse, t.ex. kan det om en misshandel skett på plats där brottsoffret ska känna sig särskilt trygg innebära att en mindre allvarlig gärning ändå kan klassas som en allvarlig kränkning. Allvaret i kränkningen kan också påverkas av om brottet riktar sig mot särskilt utsatta grupper, t.ex. barn eller äldre personer.

6.5.2.2. Referatsamling

Som sagts ovan är kränkningsersättningar i mångt och mycket schabloniserade utifrån vägledande domar från Högsta domstolen. Brottsoffermyndigheten publicerar i en referatsamling de ärenden som de anser vägledande vid bedömningen av kränkningsersättning. Den senast uppdaterade versionen är från 2020. Genom att jämföra sin klients fall med liknande fall får målsägandebiträdet en bra utgångspunkt i vad man ska begära i kränkningsersättning. En vanlig situation är att klienten ofta har en bild av att kränkningsersättningen skulle vara högre än vad den i verkligheten kommer bli. Det är då viktigt att målsäganden på ett bra sätt kan förklara hur bedömningen av ersättningen görs och hur praxis ser ut vid den typen av brott som brottsoffret råkat ut för. Inget brott är det andra likt och det är därför viktigt att målsägandebiträdet även gör en egen bedömning av omständigheterna i fallet och t.ex. utifrån försvårande omständigheter justerar anspråket.

6.5.3. Lyte och men

Ersättning för lyte och men kan ett brottsoffer få vid fysiskt och psykiskt lidande av bestående art enligt 5 kap. 1 § 1 st. 3 p. SkL. Även lyte och men räknas som en ideell skada. Med ”be-stående men” avses sådana följder av skadan som kvarstår efter det att brottsoffrets tillstånd har blivit stationärt, dvs. medicinsk invaliditet föreligger. ”Lyte” innebär bestående kroppsskador som kan uppmärksammas av andra, så som ärr och förlorande av kroppsdel. ”Annat stadigvarande men” syftar på bestående obehag och lidande, t.ex. rörelsebegränsningar, blindhet och psykiska besvär.

Även lyte och men bestäms med hjälp av Trafikskadenämndens tabeller. Tabellerna som avser men utgår från den medicinska invaliditetsgraden, skadans art och den skadelidandes ålder vid tiden för invaliditetens inträde. Tabellerna avseende lyte (främst ärr) fastställs i stor utsträckning med ledning av hur vanställande ärret är, var det är placerat samt den skadelidandes ålder. Domstolarna kan även vid lyte och men välja att gå utanför tabellerna, t.ex. höja beloppet om invaliditeten även innebär svåruthärdlig värk. Ersättningen för lyte och men bestäms normalt som ett engångsbelopp. I undantagsfall kan dock omständigheterna motivera periodisk ersättning.

Även vid lyte och men behöver målsägandebiträdet få in material från klienten till hjälp för att beräkna hur hög ersättning som ska yrkas och senare användas som bevisning. Då rör det sig om bilder på ärr, intyg från läkare om skador och hur dessa kommer påverka klienten lång-siktigt och liknande.

I flera fall kan det vara problematiskt att driva en skadeståndstalan om t.ex. ärr och andra permanenta följder av skadan då sådana kräver tid för att nå sitt slutskede. Det innebär att när brottmålsrättegången äger rum är det svårt att avgöra om skadan i framtiden kan komma att utgöra lyte eller men och i vart fall att bestämma dess omfattning för att kunna fastställa ersättningens storlek. Vid den situationen får talan om lyte och men istället drivas vid ett senare skede i ett tvistemål vilket inte omfattas av målsägandebiträdets uppdrag. Att en sådan talan kan komma att drivas behöver påtalas i samband med brottmålsförhandlingen.

6.5.4. Inkomstförlust

Enligt 5 kap. 1 § 1 st. 2 p. SkL har ett brottsoffer rätt att få ersättning för den inkomstförlust hen drabbas av till följd av personskada som uppstått vid brottet. All inkomstförlust ska ersättas, oavsett hur stor eller liten den kan vara. Både inkomstförlust för tid innan bestämmandet av skadeståndet och tiden efter omfattas. Ersättning för framtida inkomstförlust ska utgå om det vid den akuta sjukdomstidens slut kvarstår arbetsoförmåga som kan antas leda till minskade inkomster i framtiden, eller till att arbetsinkomst helt uteblir (ekonomisk invaliditet). Tanken med ersättningen är att brottsoffret ska försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Av paragrafens andra stycke framgår det att genom att beräkna skillnaden mellan den inkomst som sannolikt hade utvecklat sig om skadan inte hänt och den inkomst som den skadelidande faktiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå i sitt skadade skick fastställs det belopp brottsoffret förlorat genom skadan. Från beloppet räknas sedan av den ersättning som brottsoffret får genom andra förmåner så som från socialförsäkringen (t.ex. sjukersättning och aktivitetsersättning), arbetsgivaren (sjuklön), sjukpension eller förmåner från enskild personförsäkring enligt 5 kap. 3 § SkL.

När det gäller den tid som redan har passerat är det förhållandevis enkelt att bestämma vad som ska ersättas genom att räkna fram den faktiska förlust för den tid som gått när skade-ståndet bestäms. Både inkomstförlust för den akuta sjuktiden och tiden därefter omfattas. I fråga om framtiden måste man däremot oftast i stor utsträckning grunda bedömningen på antaganden. Dessa kan exempelvis röra brottsoffrets möjligheter att utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga och hur dennes situation kommer att gestalta sig med hänsyn till tillgången på lämpligt arbete. Ofta kan man ta ledning i den förflutna tiden vid beräkningen.

För att beräkna skadeståndet tar man hänsyn till alla faktorer av betydelse i det individuella fallet. En arbetslös person kan få tillgodoräkna sig arbetsinkomst om det kan bevisas att den skadelidande skulle ha fått arbete under den aktuella tiden. Om brottsoffret inte kan gå i skolan ges ersättning till barnet för föräldrarnas merkostnader. Om skadan leder till avbrott i en utbildning och det bara återstår något eller några år av en yrkesinriktad utbildning lämnas ersättning för “försenat inträde i förvärvslivet”. Även värdet av hushållsarbete i hemmet ska likställas med inkomst enligt 5 kap. 1 § 3 st. SkL. Den som driver eget företag har självklart också rätt till ersättning enligt samma stycke. Det krävs då att verksamheten kännetecknas av varaktighet och självständighet, samt att den drivs i vinstsyfte. Vid beräkningen av framtida inkomst för någon som varit anställd är det vanligtvis löneökningar, avancemang till bättre betald tjänst och liknande förändringar som måste tas hänsyn till.

Vid beräkningen behövs underlag från klienten för att avgöra hur stort anspråket ska vara. Vanligast är att få in tidigare inkomstunderlag för att se hur stor inkomsten klienten hade innan skadan samt underlag för faktiskt inkomst efter skadan för att se hur stor förändringen varit. Underlag för att bevisa framtida inkomstförluster kan vara svårare att ta fram men då handlar det ofta om intyg från arbetsgivare eller prognoser för löneutvecklingen inom branschen.

6.5.5. Merkostnader

Ytterligare ekonomiska skador som ett brottsoffer ska få ersättning för till följd av personskadan är sjukvårdskostnader och andra merkostnader för denne enligt 5 kap. 1 § 1 st. 1 p. SkL. Även denna post syftar till att neutralisera verkningarna av skadan. Som sjukvårdskostnader räknas kostnad för sjukhusvård, såsom vårdavgiften vid sjukhusvistelse, röntgen, sjukgymnastik, eftervård, medicin samt resekostnader, utgifter för särskild hjälp i hemmet, protes, rullstol, specialsydda kläder, resor i samband med sjukvården m.m. Många av dessa poster ersätts i Sverige på annat håll, som genom socialförsäkringen och skadeståndet ska då endast omfatta de delar som inte ersätts på annat sätt. Exempel på andra merkostnader kan vara utgifter som syftar till att underlätta för den skadelidande att utföra förvärvsarbete, barntillsyn eller skötsel av bostaden. Kostnader som den skadelidande ändå skulle ha haft i sin normala livsföring ska såklart inte ersättas genom skadestånd.

Ersättningen ska täcka alla kostnader, med begränsningen att kostnaden måste ha varit eller kommer vara nödvändig. Detta innebär att brottsoffret inte kan kräva ersättning för kostnader för vård som stäcker sig längre än det den allmänna sjukvården erbjuder. Vid vissa fall då det krävts specialistvård som inte funnits att tillgå inom den offentliga lokala vården anser man att kostnader för vården eller undersökningen kan betraktas som befogade. Detsamma gäller vid vård eller undersökning utomlands.

Likt ersättning för inkomstförlust ska ersättning utgå för kostnader i både förfluten tid och för framtiden. Beräkningen av kostnaderna för förfluten tid bör vara förhållandevis enkel då brottsoffret vanligtvis kan lämna in kvitton som biträdet kan utgå ifrån. Kostnader som gäller framtiden får i allmänhet beräknas mer uppskattningsvis, då kan kostnaderna i förfluten tid kan vara till vägledning. Beräkningen sker med hjälp av underlag som klienten får ge till sitt biträde. Det kan då röra sig om parkeringsbiljetter, fakturor från läkarbesök, fakturor för specialanpassade hjälpmedel o.s.v.

6.5.6. Sakskada

Förutom ersättning till följd av personskada och kränkning kan en målsägande även få ersättning för sakskador enligt 5 kap. 7 § SkL. Sakskada innebär en skada på fysiska föremål, t.ex. ett nedbrunnet hus eller en plåtskada på bilen vid en kollision. Även om målsäganden förlorar egendom, t.ex. får sin bil stulen, har denne rätt till ersättning. Sakskada föreligger också om saken har fått en rent estetisk defekt även om den fortfarande går att använda, t.ex. om bilens lack har blivit repad med en nyckel. Det föreligger ingen skyldighet för målsäganden att använda pengarna för det uttalade syftet med ersättningen.

Dels har brottsoffret rätt till ersättning för den direkta skadan. Med det menas ersättning för att återställa saken som har blivit förstörd, försämrad eller minskat i värde. Har saken blivit totalförstörd är det vanligaste sättet att räkna ut ersättningen genom kostnaden det innebär för återanskaffning av en ny sak av samma slag. Dock görs det avdrag för i första hand “ålder och bruk”. Detta innebär att om t.ex. en bil som är tjugo år gammal har blivit förstörd så ersätts brottsoffret inte för hela värdet på en ny bil utan avdrag görs för den värdeminskning som skett p.g.a. bilens ålder och slitage. Annars hade brottsoffret ställts i ett bättre läge än innan brottet. Är skadan sådan att det inom rimliga gränser är möjligt att reparera den får brottsoffret ersättning för reparationskostnaderna. Den tilltalade kan motsätta sig att betala reparationskostnader och istället betala anskaffningskostnaden. Detta kan bli aktuellt om brottsoffret väljer att reparera någonting även om det varit billigare att köpa en ny likvärdig sak. Denna möjlighet föreligger däremot inte när det gäller en skada på ett sällskapsdjur. Detta då det p.g.a. affektionsvärdet ses rimligt att en djurägare i första hand söker veterinärvård istället för att anskaffa ett nytt djur. Om föremålet efter en reparation ändå inte återställts till samma värde som den haft innan skadan så har brottsoffret även rätt till ersättning för den värdeminskning skadan inneburit. Därtill har brottsoffret rätt till ersättning för andra kostnader sakskadan inneburit. Detta kan vara utgifter för transport av det skadade föremålet, kostnader för besiktning och värdering samt utgifter som har varit nödvändiga för att begränsa skadorna. Kravet är att det måste vara fråga om kostnader som inte har kunnat undvikas. Ett exempel är om brottsoffrets bil gått sönder och denne varit tvungen att använda sig av en hyrbil under tiden bilen varit på verkstad. Avslutningsvis kan brottsoffret kräva ersättning inkomstbortfall. Detta är ofta fallet när det är en bil som brottsoffret använder i jobbet har blivit förstörd. Skulle detta leda till minskad inkomst så har brottsoffret rätt till ersättning för den.

Precis som vid övriga skador behöver målsäganden presentera underlag för skadorna. Det kan röra sig om fakturor från verkstäder, underlag vad en ny likvärdig produkt skulle kosta eller faktura för veterinärkostnader.

6.5.7. Rena förmögenhetsskador

En ekonomisk skada som inte har koppling till varken en person- eller sakskada betecknas som en ren förmögenhetsskada enligt 1 kap. 2 § SkL och sådana skador har ett brottsoffer rätt till ersättning för enligt 2 kap. 2 § SkL. Skadan är inte lika vanlig som övriga men exempel på där det kan vara aktuellt med skadestånd är vid bedrägerier eller penningtvättbrott.

6.5.8. Ränta

Om brottsoffret har rätt till skadestånd har denne även rätt till ränta på beloppet. Om brottet har begåtts uppsåtligen har brottsoffret rätt till ränta från dagen då skadan uppkom enligt 4 § 5 st. räntelagen (1975:635), RL. Om det däremot inte rör sig om ett uppsåtligt brott så ska räntan betalas från den dag som framgår av domen enligt 4 § 3 st. RL. Räntan beräknas på årsbasis och motsvarar referensräntan med tillägg på åtta procentenheter enligt 6 § RL.

6.5.9. Vårdnadshavarens skadeståndsansvar

Ett barns vårdnadshavare ska enligt 3 kap. 5 § SkL ersätta person- och sakskador samt för den kränkning brottsoffret lidit till följd av ett brott barnet begått. Det är endast vårdnadshavare som är förälder till barnet som avses, alltså inte särskilt förordnade vårdnadshavare. Ansvaret gäller oavsett om vårdnadshavaren varit medvållande till skadan eller inte. Syftet med regeln är att göra det tydligt för vårdnadshavare att de bär huvudansvaret för sina barn och ungdomar och lagstiftaren hoppades genom den att på längre sikt minska ungdomsbrottsligheten. Det som krävs för att vårdnadshavaren ska bli skadeståndsskyldig är att barnet begått en brottslig gärning, dock inte nödvändigtvis straffats för det. Det avgörande är att det föreligger skuld för en brottslig gärning. Detta innebär att även vårdnadshavare till barn som är under 15 år (som inte kan straffas för ett brott) kan bli skadeståndsskyldiga. Om barnets föräldrar är gemensamma vårdnadshavare och den ena av dem av någon anledning anser att den andra ska bära hela ansvaret p.g.a. exempelvis vårdslöshet vid tillsynen över barnet så får denne föra en regresstalan mot den andra vårdnadshavaren i en separat process. Vårdnadshavarens ansvar gäller inte vid trafikskador enligt 3 kap. 8 § SkL i den mån trafikskadeersättning kan utgå för skadan. Inte heller befriar bestämmelsen barnet från dess ansvar enligt 2 kap. 4 § SkL där det beskrivs att den som inte fyllt arton år och vållat en skada ska ersätta den i den mån det är skäligt. Det är alltså tänkbart att vårdnadshavarna samtidigt med barnet blir solidariskt ansvariga för skadeståndet.

Vårdnadshavarens ansvar sträcker sig inte över hela skadeståndsbeloppet utan deras betalningsansvar kan som högst uppgå till en femtedel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Maxbeloppet gäller för varje enskild skadehändelse vilket enligt förarbetena ska bedömas främst med hänsyn till om den skadevållande handlingen orsakat ett eller flera händelseförlopp. Det avgörande är alltså inte de skador som uppkommit. Som exempel på en skadehändelse nämns att om en brand som ett barn anlagt vid en bil som sedan sprider sig till en annan bil och dessutom orsakar en personskada så är det fortfarande fråga om en enda skadehändelse eftersom det är ett händelseförlopp. Om barnet istället anlägger två separata bränder, låt så vara med kort mellanrum både tidsmässigt och geografiskt, så är det två skadehändelser. Begränsningen gäller för båda vårdnadshavarna då de är solidariskt ansvariga för skade-ståndet och deras totala skadeståndsansvar ska alltså uppgå till en femtedel av prisbasbeloppet. Om det bara finns en vårdnadshavare ansvarar den enskilt för en femtedel av prisbasbeloppet. Är det flera skadelidande för samma skadehändelse, t.ex. vid en brand så delas maxbeloppet proportionerligt upp mellan dem.

Om målsäganden vill att vårdnadshavaren ska bli skadeståndsansvarig för en skada dennes barn åsamkat måste det yrkas på särskilt. Det är därför en viktig fråga för målsägandebiträdet att ta upp med sin klient.

6.5.10. Exempel på enskilt anspråk

Yrkande

Målsägande X yrkar att tingsrätten förpliktar tilltalad Y att till henne utge skadestånd med 17 150 kr jämte ränta enligt räntelagen 4 § 5 st. och 6 § från DAG MÅNAD ÅR till dess att betalning sker.

Beloppet fördelar sig enligt följande:

  • Ersättning för sveda och värk 1 300 kr
  • Ersättning för kränkning totalt enligt nedan 15 000 kr
    • Åtalspunkt 1.1. Misshandel 10 000 kr
    • Åtalspunkt 1.2 Olaga hot 5 000 kr
  • Ersättning för kostnader avseende vård 850 kr
Grunder

Tilltalad Y har i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning utsatt målsägande X för brottslig skadeståndsgrundande handling varigenom målsägande X tillfogats personskada. Tilltalad Y har vidare genom sin brottslighet allvarligt kränkt målsägande X.

Bevisuppgift
  • Underlag för vårdkostnader bilägges.
  • Läkarintyg bilägges.

6.6. Huvudförhandling

6.6.1. Personligt stöd för målsäganden

Av 3 § 1 st. LMB framgår det att målsägandebiträdet ska lämna stöd och hjälp åt målsäganden. Inför huvudförhandlingen är det bra om biträdet går igenom med målsäganden vad förhandlingen syftar till, hur den går till och vad som kommer att krävas av målsäganden i samband med denna. Genom att gå igenom de rättsliga förutsättningarna i målet, bl.a. vilken typ av frågor som kan förväntas ställas till målsäganden och syftet med dessa, kan målsägandebiträdet förbereda klienten på det som komma skall. Under huvudförhandlingen ska målsägandebiträdet förutom att biträda åtalet fungera som ett personligt stöd för klienten. I allmänhet innebär det att biträdet ska vara en trygg punkt för klienten. Förutom det så innebär det även att biträdet kan, och bör för målsägandens räkning om denne så önskar, begära att en förhandling sker bakom stängda dörrar (utan några åhörare) eller att den tilltalade får lämna salen när målsäganden förhörs. Även om målsägandebiträdet ansvarar för att framställa den typen av begäran å målsägandens vägnar är det alltid tingsrätten som äger rätten att besluta i frågan.

6.6.2. Att biträda åtalet

Om målsäganden biträder åtalet enligt 20 kap. 8 § RB blir målsäganden part i målet och får därmed genom biträdet i princip samma befogenheter som åklagaren och samma möjligheter som denne att lägga fram utredning och bevisning. I praktiken innebär det en rätt för målsäganden att genom målsägandebiträdet förhöra den tilltalade och vittnen gällande omständigheter utöver det som har direkt betydelse för skadeståndet vilket är situationen om målsäganden inte skulle biträda åtalet. Målsägandebiträdet får också möjlighet att framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren och åberopa ett annat lagrum. Dessutom kan biträdet också framställa ett annat påföljdsyrkande än åklagaren. Det är däremot inte möjligt att föra talan om ansvar för en annan gärning än den som är föremål för talan.

6.6.3 Framställande av enskilt anspråk

Målsägandebiträdet framställer målsägandens enskilda anspråk som vanligtvis kommunicerats i skrift till rätten inför huvudförhandlingen. I samband med detta går målsägandebiträdet muntligen igenom de olika moment yrkandet grundar sig på, t.ex. sveda och värk samt kränkningsersättning.

Senare under förhandlingen ges målsägandebiträdet möjlighet till sakframställan och vid denna föredrar målsägandebiträdet eventuell bevisning som bilagts det enskilda anspråket. Målsägandebiträdet har även möjlighet att under förhör med målsäganden ställa frågor gällande skadeståndsanspråket vilka ofta består i frågor kring de konsekvenser brottet medfört för målsäganden, dennes mående samt ekonomi.

6.6.4. Vitsordade eller medgivna belopp

Den tilltalade i målet kan medge skadeståndstalan eller vitsorda skadeståndsbeloppet som skäligt i och för sig, även om hen nekar till ansvar för brottet. Att medge skadeståndstalan innebär att den tilltalade helt och hållet går med på att betala skadeståndet. Detta kan göras både avseende en del av eller hela det yrkade skadeståndsbeloppet. Ett annat alternativ är att den tilltalade bestrider skadeståndstalan men vitsordar beloppet som skäligt i och för sig. Det innebär att den tilltalade inte anser sig vara skadeståndsskyldig men om domstolen skulle bifalla skadeståndstalan så godtar den tilltalade sättet skadeståndet beräknats.

6.7. Om skadeståndet avskiljs

I vissa fall anser domstolen att det är mer lämpligt att frågan om skadeståndet behandlas som ett eget tvistemål. Om det skulle föreligga väsentliga olägenheter att fortsätta handlägga målen tillsammans fattar domstolen beslut enligt 22 kap. 5 § RB att skilja skadeståndstalan från brottmålet. Vid en sådan situation kommer inte längre åklagaren vara den som leder talan om skadeståndet utan det blir målsäganden själv som ansvarar för den delen. Även vid ett sådant avskiljande fortsätter dock målsägandebiträdet att företräda målsäganden och kommer då biträda målsäganden i tvistemålet gällande skadeståndet enligt 3 § 2 st. LMB. Detta gäller inte i så kallade småmål, vilket det räknas som om summan av skadeståndet är mindre än ett halvt prisbasbelopp. Inte heller gäller det i de fall då skadeståndstalan avskiljs från brottmålet av någon annan anledning än de som räknas upp i 22 kap. 5 §, t.ex. som redan nämnts så fortsätter inte målsägandens uppdrag om förundersökningen läggs ner men målsäganden väljer att föra en egen skadeståndstalan i ett tvistemål.

6.8. Efter huvudförhandlingens avslutande

När huvudförhandlingen avslutats ingår det i målsägandebiträdets uppdrag att kontrollera att klienten mår bra och att besvara eventuella frågor. Det är bra om målsägandebiträdet förklarar vad som kommer hända efter förhandlingen, t.ex. hur lång tid det kommer dröja tills dom meddelas om så ej skett direkt i samband med huvudförhandlingen. Dessutom kan det vara bra, om behovet finns, att tipsa om olika hjälporganisationer som kvinnojourer eller brottsofferjourer dit målsäganden kan vända sig för att få ytterligare stöd.

6.9. Överklagande

Av 1 a § 1 st. LMB framgår det att det ingår i målsägandebiträdets uppdrag att överklaga en dom om målsäganden begär det. Redan av rätten för målsäganden att biträda åtalet enligt 20 kap. 8 § 1 st. RB har målsäganden rätt att överklaga både avseende det enskilda anspråket och ansvarsdelen. Det framgår vidare av paragrafens andra stycke att målsäganden, även när denne inte biträtt åtalet, kan överklaga en dom i ansvarsdelen, både när åklagaren för målet till högre instans och när så inte sker. Alltid när målsäganden har rätt att överklaga så ingår det i biträdets uppdrag att bistå med att upprätta ett överklagande, däremot är det inte vid alla tillfällen som det ingår i uppdraget att sedan biträda klienten vid själva hovrättsförfarandet eftersom biträdets uppdrag avslutas när överklagandetiden gått ut enligt 1 a § 1 st. LMB, se mer under rubriken 6.10. Under tiden för överklagandet är det bra om målsäganden förklarar vilka möjligheter målsäganden har att överklaga och vad ett sådant kan leda till.

6.10. Målsägandebiträde i hovrätt

Enligt 1 a § LMB så har en målsäganden rätt till ett målsägandebiträde i hovrätten under samma förutsättningar som vid underrätten eller vid en förundersökning i 1 § LMB. Förutom att förutsättningarna i 1 § LMB ska vara uppfyllda så ska vid bedömningen om ett målsägandebiträde ska förordnas även beaktas om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl som innebär att målsäganden har behov av ett biträde. Även om målsäganden haft ett målsägandebiträde i tingsrätten så kan begäran om ett biträde i hovrätten avslås t.ex. om målsäganden inte ska höras, om talan om enskilt anspråk är okomplicerat och det inte finns några andra skäl som talar för ett förordnande. Högsta domstolen har uttalat att vid grövre sexualbrott så ska utgångspunkten vara att ett målsägandebiträde ska förordnas även vid hovrätten om det inte är uppenbart att det saknas ett behov av det. I ett annat mål uttalade Högsta domstolen att ett behov av målsägandebiträde i hovrätten ofta kan antas föreligga om det rör sig om ett överklagande där både åtal som enskilt anspråk har ogillats. Detsamma gäller när målsäganden i hovrätten yrkar fullt bifall till ett skadeståndsyrkande som han eller hon endast haft delvis framgång med i tingsrätten. Högsta domstolen framhåller också att, beroende på skadeståndsfrågans komplexitet, kan ett behov av målsägandebiträde finnas oavsett om åklagaren är villig att biträda med att föra talan om skadestånd. De ”andra särskilda skäl” som nämns i paragrafen till att ett målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt kan vara då målsäganden inte ska höras, men det ska ske förnyade förhör med andra personer angående frågor som har betydelse för målsäganden. En annan omständighet som kan tala för att ett målsägandebiträde ska förordnas är om målsäganden biträder åtalet. En bedömning måste dock göras i varje enskilt fall.

Om målsäganden har rätt till ett målsägandebiträde i hovrätten eller inte avgörs också av vem det är som överklagat och vilken del av domen som har överklagats. Har åklagaren eller den tilltalade överklagat domen gällande ansvarsdelen har målsäganden rätt till ett biträde i hovrätten. Detsamma gäller om domen endast överklagas i skadeståndsdelen och det då handläggs som ett tvistemål i hovrätten enligt 3 § 2 st. LMB. Om åklagaren eller den tilltalade inte överklagar gällande ansvarsdelen och målsäganden vill överklaga ansvarsfrågan men inte det enskilda anspråket så ingår det inte i målsägandebiträdets uppdrag att biträda klienten i hovrätten. Om målsäganden inte haft något målsägandebiträde i tingsrätten och endast överklagat om det enskilda anspråket så har hen inte heller då någon rätt till biträde i hovrätten.

7. Kostnad

Målsägandebiträdet har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som upp-draget har krävt enligt 5 § LMB och 27 § Rättshjälpslag (1996:1619), RHL. Det är enbart kostnader som har varit nödvändiga för uppdragets fullgörande som kan ersättas, och som ska utgöra grund för bedömningen av vad som är skälig ersättning. Målsägandebiträdet har rätt till ersättning för det arbete biträdet lagt ned på uppdraget. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig. Vid den bedömningen ska hänsyn tas till uppdragets art och omfattning. Rimlighetskriteriet innebär att en värdering ska göras av hur många timmar en normalskicklig advokat behöver för ett motsvarande uppdrag. Ersättning ska inte ges för fler timmar än vad en normalskicklig advokat kan antas behöva. Har arbetet alltså tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets art och omfattning ska den tidsåtgång som ligger till grund för yrkad ersättning sättas ned till en tidsåtgång som bedöms rimlig. Till utlägg hänförs kostnader som ett biträde har haft för t.ex. resa och uppehälle samt kostnader för tolk som använts utanför domstolen. Med tidsspillan avses tid då ett biträdes arbetstid tas i anspråk i samband med ett uppdrag, men då något produktivt arbete med uppdraget inte utförs. Det kan röra sig om restid eller om väntetid i samband med en förhandling i domstol.

Ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått p.g.a. att biträdet har sin verksamhet långt ifrån den ort där brottet utreds och hanteras ersätts normalt inte. Om det finns särskilda skäl kan merkostnaderna ersättas av allmänna medel, t.ex. så ansåg hovrätten i ett mål som avsåg allvarliga brottsmisstankar att målsägandebiträdet hade rätt till mer-kostnader för tidsspillan och utlägg som föranleddes av att biträdet var verksam långt ifrån tingsrättens domsaga (Linköping), med hänsyn till att målsäganden var under 15 år och hade sin vistelseort i närheten av biträdet. Det finns dock inte utrymme för att ersätta ett rättshjälpsbiträde från en annan ort annat än om förordnandet inte medfört avsevärt ökade kostnader.

Enligt 15 § RHL är det staten som betalar ut ersättning till målsägandebiträdet. Om den tilltalade i målet döms så kan hen enligt 8 § LMB och 31 kap. 1 § RB bli skyldig att stå för de kostnader staten haft för att betala ersättning till målsägandebiträdet. Om skadeståndstalan avskilts enligt 22 kap. 5 § RB gäller normala regler för tvistemål. Det är då enligt 18 kap. 1 § RB den förlorande parten som får stå för både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Skulle målsäganden förlora målet får hen alltså stå för kostnaderna för målsägandebiträdet själv och även för den tilltalades eventuella rättegångskostnader. Skulle det beslutas om ett sådant avskiljande är det viktigt att målsägandebiträdet förklarar för klienten att den kan komma att bli betalningsansvarig.

8. Relevant praxis

  • NJA 1999 s 781 – Efter en till viss del friande dom i tingsrätten överklagade målsäganden domen både avseende ansvarsdelen och det enskilda anspråket. Varken den tilltalade eller åklagaren överklagade. Frågan om målsägandebiträdets uppdrag skulle kvarstå i hovrättsförhandlingen uppstod. Högsta domstolen (HD) anförde att när en dom i brottmål har överklagats i ansvarsdelen endast av målsäganden, är ett målsägandebiträde inte behörigt att biträda målsäganden i denna del. Däremot ingår det i målsägandebiträdets uppgifter att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i högre rätt när domen har överklagats dit såväl i ansvarsfrågan som beträffande det enskilda anspråket, oavsett vem som har överklagat domen.

 

  • NJA 2007 s. 540 – En treårig flicka har utsatts för sexuellt utnyttjande när hon sov. HD anför att det är den ansvarsutlösande gärningen och omständigheterna kring denna som primärt är avgörande för bedömningen av skadan, inte brottsoffrets efterföljande reaktioner. Att flickan sov vid övergreppet och att det vidare var oklart om hon skulle informeras om dessa skett saknade därför betydelse för rätten till ersättning. Flickan har ansetts berättigad till kränkningsersättning.

 

  • NJA 2016 s. 341 – Ett målsägandebiträde hade förordnats till en målsägande efter att en förundersökning avseende sexuellt ofredande inletts. Målsäganden begärde överprövning av beslutet hos högre åklagare och biträdet bistod målsäganden med denna begäran. Vid inlämnande av kostnadsräkning medtog biträdet fyra timmars arbete för arbete med överprövningsansökan. HD slår fast att det inte inte i ett målsägandebiträdes uppgifter att biträda målsäganden vid överprövning av en åklagares beslut om förundersökning eller åtal och ersättning för arbete avseende det ersätts inte.

 

  • NJA 2018 s. 922 – Ett målsägandebiträde var förordnat till en målsägande under förundersökning och rättegång gällande våldtäkt. Tingsrätten ogillade åtalet och lämnade yrkandet om skadestånd utan bifall. Åklagaren och målsäganden överklagade tingsrättens dom både avseende ansvarsdelen och skadeståndsanspråket. Frågan om målsägandebiträdet skulle förordnas även i hovrätten kom upp och HD uttalade att eftersom målsäganden inte ska närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten, några nya förhör eller ny bevisning inte åberopas samt att inte har vidtagit eller angett att hon ska vidta några processuella åtgärder utöver de åklagaren har vidtagit trots att hon biträdet åtalet innebär att det är uppenbart att det inte föreligger något behov av målsägandebiträde i hovrätten med hänsyn till prövningen av ansvarsfrågan. Däremot eftersom tingsrätten ogillade ansvarsdelen och därför inte prövade skadeståndsyrkandet i så kan skadeståndet prövas i hovrätten som första instans och det är då inte självklart att målsägandens talan om skadestånd lika väl kan föras av åklagaren och det kan därför inte anses vara uppenbart att målsäganden saknar behov av ett målsägandebiträde i hovrätten.

 

  • RH 2017:7 – En utredning avseende grovt brott mot en flicka som är yngre än 15 år gammal utreds och ska avgöras i Linköping. Flickan har vid målet sin vistelseort i Boden. Ett målsägandebiträde med kontor i Boden som tidigare företrätt flickan förordnas som målsägandebiträde och frågan om biträdet har rätt till ersättning för skäliga merkostnader för tidsspillan och utlägg som föranleds av att hon är verksam i Boden uppstår. Hovrätten anför att ett målsägandebiträde ska tillvarata en målsägandes intressen och ge stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången. På grund av målsägandens ålder samt att hon har sin nuvarande vistelseort i Boden så innebär det finns skäl att besluta att biträdet ska ha rätt till merkostnader i form av tidsspillan och utlägg som uppstår för att hon bedriver sin verksamhet i Boden.

 

  • RH 1997:120 – Föräldrarna till en mördad person begärde rätt till att få ett målsägandebiträde förordnat till sig. Hovrätten finner att föräldrarna kan antas ha behov av målsägandebiträde med hänsyn till deras personliga relation till den misstänkte och övriga omständigheter, så som att de kan komma att höras i målet.

Behöver du ett ombud?

Vill du veta om ditt ärende går att driva på juridisk väg? Ring oss och boka en kostnadsfri telefonrådgivning.

Ställ en fråga



    Integritetspolicy


    Sök i vår frågedatabas