fbpx

Handbok i testamente

Testamente

Innehållsförteckning

1. Historik
2. Testamentets funktion
3. Arvsrätten
4. Boutredning och arvskifte
5. Vem kan upprätta ett testamente?
6. Formkrav
7. Innehåll
8. Tolkning
9. Ogiltighet
10. Återkallelse
11. Varför ta hjälp med att upprätta ett testamente?
12. Till dig som är advokat
13. Referenser

1. Historik

Testamentsinstitutet har funnits i Sverige sedan 1200-talet. I syfte att tillförsäkra släkten sin rätt till jorden fick en testator endast testamentera bort en viss andel av sin kvarlåtenskap. I städerna fick till exempel en testator inte förfoga över sin kvarlåtenskap utan medgivande från sina barn. Testatorer utan barn fick bara testamentera bort en tredjedel av kvarlåtenskapen, medan resten tillföll dennes arvingar.

Den första generella testamentslagen i Sverige infördes år 1686 och medförde en viss utökning av testationsfriheten. Regler om den laglott som tillkommer bröstarvingar infördes år 1857, en grundprincip som sedan dess kvarstannat i den svenska testamentsrätten.

Något senare i historien har testationsfriheten begränsats i motsatt riktning, i form av regler som syftar till att förhindra att släkter, i generation efter generation, villkorslöst behåller stora förmögenheter inom sig. Detta bland annat för att luckra upp adelns makt. År 1930 tillkom den ännu gällande huvudregeln om att ett giltigt testamentsförordnande endast kan göras till någon som är född eller avlad vid testatorns död (9 kap. 2 § första stycket ÄB). I dag finns reglerna om testamente i Ärvdabalken, ÄB, som infördes år 1958.

2. Testamentets funktion

Ett testamente är en rättshandling som möjliggör för den som upprättar testamentet, testatorn, att med viss begränsning förordna om sin kvarlåtenskap (9 kap. 1 § ÄB). Ett testamente är en av få rättshandlingar varigenom en person kan bestämma vad som ska hända med sin egendom efter sin död. Med hjälp av ett testamente går det att frångå den legala arvsordningen, exempelvis genom att ge en del av kvarlåtenskapen till någon som inte är arvinge eller genom att öka en arvinges andel i kvarlåtenskapen. Ett testamente kan på så vis till exempel användas för att ge skydd till en efterlevande sambo, som inte har arvsrätt.

3. Arvsrätten

3.1. Den legala arvsordningen

När en person dör ska dennes kvarlåtenskap som utgångspunkt fördelas enligt den legala arvsordningen. Arvsrätt tillkommer endast den som lever vid arvlåtarens död, eller barn som blivit avlade innan dess och som föds med liv (1 kap. 1 § ÄB).

Arvet efter den avlidne fördelas enligt tre grundläggande principer. Enligt den så kallade parentelprincipen är en avliden persons arvingar uppdelade i olika grupper, så kallade arvsklasser. Den första arvsklassen står först i tur att ärva den avlidne och den andra arvsklassen ärver först när den första arvsklassen är uttömd. På samma sätt ärver den tredje arvsklassen först när den andra arvsklassen är uttömd.

Den andra principen kallas stirpalgrundsatsen och innebär att arvet ska fördelas lika mellan de olika grenarna inom en arvsklass. Exempelvis ärver tre syskon som utgångspunkt lika mycket efter en avliden förälder enligt denna princip.

Den tredje principen är den så kallade istadarätten som innebär att en avliden arvinges rätt till arv går vidare till dennes avkomlingar. Det vill säga att om en person avlider och denne har ett barn som är avlidet sedan tidigare så går arvet vidare till dennes barn, det vill säga den senast avlidnes barnbarn från det barnet.

Det finns tre arvsklasser enligt den legala arvsordningen. Den första består av bröstarvingarna; arvlåtarens avkomlingar (2 kap. 1 § ÄB).

I nästa arvsklass finns arvlåtarens föräldrar samt, om någon av föräldrarna är död, arvlåtarens syskon, halvsyskon eller deras avkomlingar (2 kap. 2 § ÄB). Den tredje arvsklassen utgörs av arvlåtarens far- och morföräldrar och, om någon av dem har avlidit, dennes barn. Om det inte finns några arvingar på den ena sidan släkten går hela arvet över till den andra sidan (2 kap. 3 § ÄB). Inga andra har arvsrätt än de som ingår i Ärvdabalkens uppräkning av arvsklasserna (2 kap. 4 § ÄB).

Om arvlåtaren var gift går kvarlåtenskapen till den efterlevande maken (3 kap. 1 § första stycket ÄB). Vid den efterlevande makens död har som utgångspunkt de med den bästa arvsrätten efter arvlåtaren – av dennes bröstarvingar, föräldrar, syskon och syskons avkomlingar – rätt till efterarv (3 kap. 2 § ÄB). Om det vid den efterlevande makens död endast finns arvsberättigade efter en av makarna, ska de ärva allt (3 kap. 8 § ÄB). Bröstarvingar till arvlåtaren – som inte är den efterlevande makens bröstarvingar – har å andra sidan rätt att få sitt arv direkt (3 kap. 1 § första stycket ÄB).

Om arvlåtaren inte har några arvingar, ska arvet tillfalla Allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ÄB).

3.1. Förmånstagarförordnande

För att disponera egendom efter ett dödsfall kan, förutom testamente, ett förmånstagarförordnande användas. Om en förmånstagare finns för en livförsäkring som utfaller vid försäkringstagarens död, ska försäkringsbeloppet inte ingå i dennes kvarlåtenskap (14 kap. 7 § FAL). Det innebär att försäkringsbeloppet som huvudregel utfaller till förmånstagaren utan att påverka den dödes bodelning eller arvskifte.

3.2. Utesluten arvs- och testamentsrätt

En rätt till arv eller testamente kan förverkas på ett flertal sätt. Till exempel får den som uppsåtligen har dödat någon genom brott i regel inte ta arv eller testamente efter den dödade (15 kap. 1 § ÄB).

Rätten att ta arv eller testamente efter någon är som utgångspunkt förverkad även för den som genom tvång, förledande eller missbruk av dennes oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning har förmått denne att upprätta eller återkalla ett testamente eller avstå från detta. Motsvarande är fallet för den som uppsåtligen förstört eller undanhållit ett testamente (15 kap. 2 § ÄB). I regel bestäms vad som händer med den förverkade lotten med hjälp av tolkning av testamentet.

Om en testamentstagare är okänd eller vistas på okänd ort ska den som har boet i sin vård anmäla det till Skatteverket som i Post- och Inrikes Tidningar kan uppmana testamentstagaren att göra sin rätt gällande inom fem år (16 kap. 1 och 3 §§ ÄB). I annat fall ska en testamentstagare göra sin rätt gällande inom tio år från dödsfallet eller den senare tidpunkt när rätten att ta testamente inträdde (16 kap. 4 § ÄB).

Skatteverket kan förelägga en testamentstagare som undandragit sig att tillkännage huruvida denne vill göra gällande sin rätt enligt testamentet att göra detta inom sex månader. På ansökan av någon som skulle ha rätt till testamentstagarens del i kvarlåtenskapen om denne inte gör sin rätt gällande, ska ett sådant föreläggande meddelas (16 kap. 5 § ÄB). Om en testamentstagare i något av dessa fall inte tillträtt kvarlåtenskapen, sin lott däri eller anmält anspråk på denna inom den föreskrivna tiden, har denne gått miste om sin rätt till testamente (16 kap. 7 § ÄB).

4. Boutredning och arvskifte

Det är direkt arvsberättigade arvingar, universella testamentstagare och ibland efterlevande make eller sambo som är dödsbodelägare (jfr 18 kap. 1 § andra stycket och tredje stycket ÄB). De ska gemensamt förvalta den avlidnes egendom under boutredningen om inte en boutredningsman eller testamentsexekutor har förordnats (se 19 kap. ÄB). Dödsbodelägarna företräder även dödsboet och har rätt att föra talan och svara i mål som rör boet (18 kap. 1 § första stycket ÄB). Innan ett testamente blivit gällande är både arvingar som uteslutits från arv och de som insatts som universella testamentstagare dödsbodelägare (18 kap. 1 § fjärde stycket ÄB).

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare och utgör en överenskommelse mellan dem om fördelningen av den avlidnes kvarlåtenskap (23 kap. 1 § ÄB, jfr 18 kap. 1 § ÄB). En handling över arvskiftet ska upprättas och skrivas under av delägarna (23 kap. 4 § ÄB). Det är, med vissa undantag, upp till dödsbodelägarna hur kvarlåtenskapen ska fördelas mellan dem. Till exempel kan dödsbodelägarna, om de och testamentstagarna är överens därom, utan rättsliga hinder, bortse från ett testamente.

23 kap. ÄB innehåller vissa regler om hur kvarlåtenskapen ska fördelas om delägarna inte är ense. Rätten ska utse en skiftesman på begäran av en delägare, som främst ska få delägarna att komma överens och i andra hand att göra ett tvångsskifte (23 kap. 5 § ÄB, jfr 17 kap. 6 § andra stycket ÄktB).

5. Vem kan upprätta ett testamente?

Som huvudregel vmåste en person ha fyllt 18 år för att genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Den som fyllt 16 år får dock testamentera sådan egendom som denne själv får råda över (9 kap. 1 § ÄB, jfr 9 kap. 3 och 4 §§ FB).

6. Formkrav

6.1. Allmänt

Ett testamente ska vara skriftligt. I två vittnens samtidiga närvaro ska testatorn skriva under testamentet eller vidkännas sin underskrift på detta. Vittnena ska sedan bestyrka handlingen med sina namn (10 kap. 1 § ÄB). Vid sina namn bör vittnena anteckna yrke och hemvist, samt på handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet och övriga omständigheter som kan ha betydelse för testamentets giltighet (10 kap. 2 § ÄB).

Vittnena måste bestyrka handlingen i nära anslutning till testators undertecknande eller vidkännande av sin underskrift (NJA 1994 s. 145). I rättsfallet ansågs formkravet i 10 kap. 1 § ÄB inte uppfyllt då det förflutit cirka fyra år mellan det att testatorn undertecknade testamentet och det att handlingen bestyrktes.

Vittnena måste vara medvetna om att handlingen är ett testamente. Däremot behöver de inte veta testamentets innehåll (10 kap. 1 § ÄB). Ett testamentsvittne måste ha fyllt 15 år och får inte på grund av en psykisk störning sakna insikt om vittnesbekräftelsens betydelse. Testatorns make, sambo, syskon eller någon som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till testatorn får inte vara vittne (10 kap. 4 § första stycket ÄB).

Dessutom gäller att man inte får bevittna ett testamentsförordnande till sig själv, sin make eller sambo, sitt syskon eller någon som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till en. Vidare får inte en framtidsfullmaktshavare, förmyndare, god man eller förvaltare till någon bevittna ett testamentsförordnande till denne. En styrelseledamot för vissa juridiska personer, till exempel ett bolag eller en förening, får inte bevittna ett testamentsförordnande till den juridiska person som denne företräder. Däremot förhindras inte den som genom testamentet blivit utsedd till testamentsexekutor från att vara vittne (10 kap. 4 § andra stycket ÄB).

Avtal som innebär att en arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap är inte giltiga. Det vill säga, en arvlåtare kan inte med giltig verkan sluta ett avtal som innebär att någon får ta del av dennes kvarlåtenskap. I princip är inte heller gåvoutfästelser som inte går att göra gällande under givarens livstid giltiga (17 kap. 3 § ÄB). Testamente – eller förmånstagarförordnande – är således i princip de enda rättshandlingarna varigenom någon med bindande verkan kan disponera egendom efter sin död.

6.2. Nödtestamente

Den som på grund av sjukdom eller annat nödfall inte kan upprätta ett vanligt testamente kan fördela sin kvarlåtenskap med ett nödtestamente. Det kan ske muntligen inför två vittnen, för vilka gäller samma krav som vid upprättande av ett vanligt testamente. Testatorn kan också upprätta ett så kallat holografiskt testamente genom att, utan vittnen, egenhändigt skriva och underteckna en handling om fördelningen av kvarlåtenskapen (10 kap. 3 § första stycket ÄB).

I NJA 1993 s. 341 konstaterade HD att en bedömning av huruvida det förelåg en nödfallssituation när ett nödtestamente upprättades i första hand bör göras utifrån hur situationen kan antas ha framstått för arvlåtaren. En nödfallssituation ansågs föreligga eftersom arvlåtaren – när hon upprättade handlingen om sin kvarlåtenskap – led av en mycket allvarlig sjukdom sedan två månader och förstod att hon inte skulle leva länge till. Nödfallssituationen ansågs föreligga trots att arvlåtaren faktiskt haft möjlighet att upprätta ett vanligt testamente. I rättsfallet ansågs dock formkravet för holografiska testamenten inte uppfyllt då avskedsbrev som fanns i samma skrivblock som handlingen angående kvarlåtenskapen, men inte den åberopade handlingen, var undertecknade.

Ett nödtestamente är ogiltigt, om testator efter dess upprättande under tre månader haft tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap genom ett vanligt testamente (10 kap. 3 § andra stycket ÄB).

6.3. Tillägg

Vanliga formkrav gäller för ett tillägg till testamente, det vill säga, att det ska vara skriftligt, undertecknat av testator i två vittnens samtidiga närvaro och bestyrkt av vittnena (10 kap. 6 § ÄB, jfr 10 kap. 1 § ÄB).

7. Innehåll

7.1. Testamentstagare

Både fysiska och juridiska personer kan vara testamentstagare. Som huvudregel gäller att ett testamentsförordnande saknar verkan om det är riktat till någon som varken är född vid testatorns död eller då är avlad och därefter föds med liv (9 kap. 2 § första stycket ÄB)

Det går också att upprätta ett förordnande med innebörden att blivande arvsberättigade avkomlingar till någon – som antingen är född eller avlad och sedan född med liv – ska erhålla egendom med full äganderätt senast vid dennes eller någon annan som ska åtnjuta rätt till egendomens död. I ett sådant förordnande får olikhet inte göras mellan syskon vilka inte fötts eller avlats då testatorn dog (9 kap. 2 § andra stycket ÄB. Detta möjliggör för en testator att upprätta ett testamente till förmån för alla sina barnbarn, både de som är födda eller foster vid testatorns död och de som kan komma till därefter. Förutsättningen är dock att skillnad inte görs mellan syskon som inte är födda eller avlade vid testatorns död.

7.2. Olika sorters testamentsförordnanden

Med hjälp av ett testamente kan en testator förordna om ett antal olika saker beträffande sin kvarlåtenskap. Genom ett så kallat legat kan testatorn förordna om en viss förmån, exempelvis en sak, ett penningbelopp, en nyttjanderätt till egendom eller en rätt att erhålla ränta eller avkomst av egendom. Ett alternativ är att använda universella förordnanden, som innebär att en universell testamentstagare sätts i en arvinges ställe genom att tillerkännas hela eller en andel av kvarlåtenskapen eller överskott av denna (11 kap. 10 § ÄB). Universella testamentstagare blir även dödsbodelägare (18 kap. 1 § ÄB).

Ett testamentsförordnande kan även innebära att egendom – utan någon motsvarande rätt för annan – ska hanteras på visst sätt, så kallade ändamålsbestämmelser. En ändamålsbestämmelse kan till exempel innebära att en testamentstagare ska donera bort viss avkastning från den mottagna egendomen. En ändamålsbestämmelse kan även exempelvis föreskriva att en testators efterlämnade skrifter ska ges ut (NJA 2015 s. 290, jfr 11 kap. 9 § ÄB).

Två – eller fler – personer kan upprätta ett testamente med innebörden att den först avlidnes tillgångar går till den överlevande av dem. Sådana testamenten kallas inbördes testamenten (jfr 10 kap. 7 § ÄB).

En testator kan även välja att egendom ska tillfalla en testamentstagare med fri förfoganderätt istället för med full äganderätt. Ett förordnande om fri förfoganderätt innebär att testamentstagaren äger egendomen, utan att få testamentera bort den. Testatorn bestämmer då till vem efterarvet ska falla.

Genom testamentet kan en särskild person utses till testamentsexekutor, och därmed träda i arvingars och universella testamentstagares ställe i fråga om förvaltningen av dödsboets egendom (19 kap. 1 § ÄB). Om inte annat framgår av testamentet, anses ett sådant förordnande innefatta ett bemyndigande för testamentsexekutorn att företa alla åtgärder som krävs för att utreda boet (19 kap. 20 § ÄB).

Det är även möjligt att, genom ett villkor i testamente, förordna att egendom som tillkommer mottagaren genom arv eller testamente ska vara dennes enskilda egendom. I regel hålls då egendomen utanför en eventuell bodelning som mottagaren genomgår (jfr 7 kap. 1 §, 2 § första stycket 3 och 4 och 10 kap. 1 § ÄktB samt 4 § 2 och 3 och 8 § sambolagen).

7.3. Inskränkningar

Efterlevande make har så långt kvarlåtenskapen räcker alltid rätt till egendom till ett värde som tillsammans med egendom som denne erhöll vid bodelningen samt enskild egendom motsvarar fyra prisbasbelopp vid tiden för den andra makens dödsfall. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan så långt det strider mot den här rätten (3 kap. 1 § andra stycket ÄB).

En bröstarvinge ska påkalla jämkning i ett testamente för att utfå sin laglott (7 kap. 3 § ÄB). Laglotten utgörs av hälften av arvslotten som tillkommer bröstarvingen enligt lag (7 kap. 1 § ÄB). En bröstarvinge är berättigad att utfå sin laglott i egendom som hen fritt kan förfoga över utan hinder av ett testamentsförordnande som inskränker förfoganderätten över kvarlåtenskapen, till exempel en nyttjanderätt eller avkomsträtt (7 kap. 5 § ÄB). Det som testatorn kan testamentera fritt är alltså hälften av dennes kvarlåtenskap och kallas den disponibla kvoten.

En bröstarvinge ska från sin laglott avräkna vad denne fått av arvlåtaren genom förskott på arv eller på grund av testamente (7 kap. 2 § ÄB). Om en bröstarvinge redan erhållit egendom till laglottens värde kan alltså inte mer krävas med hänvisning till laglottsskyddet.

Om en bröstarvinge är arvlåtarens och efterlevande makens gemensamma barn och efterlevande maken ska ta testamente efter arvlåtaren, har bröstarvingen inte vid arvlåtarens död rätt att utfå laglotten. Om bröstarvingen, vid arvlåtarens död, begär jämkning får hen dock rätt till efterarv från efterlevande maken (7 kap. 3 § andra stycket, jfr 3 kap. 1 § ÄB).

Den efterlevande maken får inte testamentera bort den andel av dennes egendom som ska tillfalla arvlåtarens arvingar (3 kap. 2 § ÄB). Inte heller en testamentstagare som fått egendom med fri förfoganderätt får, som framgått ovan, förfoga över denna genom testamente.

8. Tolkning

8.1. Testatorns vilja

För att utreda hur en testators kvarlåtenskap ska fördelas, ska ledning först sökas i testamentet. Om testamentet inte besvarar frågan, ska kvarlåtenskapen fördelas enligt testatorns verkliga vilja. Testamentet kan då ges en mer personlig tolkning från testatorns perspektiv. Testamentet tolkas i annat fall i enlighet med vad som på goda grunder kan antas ha varit testators vilja (11 kap. 1 § första stycket ÄB).

Ett testamente ska ges den tolkning som kan antas stämma överens med testatorns vilja, även om tolkningen inte följer av testamentets ordalag. Dock måste tolkningen ha en anknytning till testamentet, vilket gör att tolkningar som strider mot förordnandet eller är helt oberoende av det inte accepteras (NJA 1991 s.152).

I NJA 2004 s. 487 ansågs ett inbördes testamente –som dels föreskrev att efterlevande make skulle erhålla kvarlåtenskapen med full äganderätt, dels förordnade om efterarvsrätt för ena makens dotter – innebära att efterlevande make erhöll kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken med fri förfoganderätt.

Om ett testamente till följd av en felskrivning eller på annat sätt av misstag fått ett annat innehåll än testatorn avsåg, ska testamentet verkställas så långt dess rätta mening kan utläsas (11 kap. 1 § andra stycket ÄB).

8.2. De legala tolkningsreglerna

Om det sagda inte ger någon ledning vid tolkningen, används de legala testamentestolkningsreglerna. Såvitt något annat inte kan anses följa av testamentet, ska tolkningsreglerna gälla (11 kap. 1 § första stycket ÄB). Därför bör testamentet formuleras på ett sätt som gör att de legala tolkningsreglerna inte kan tillämpas, om testatorn inte vill att testamentet ska tolkas i enlighet med dessa.

Legat ska utgå ur oskiftat bo och inte avräknas en lott (11 kap. 2 § ÄB). Om inte alla legat kan utgå har legat som avser viss egendom företräde framför andra legat. Annars görs nedsättning efter legatens värde (11 kap. 3 § ÄB). Om testamentsförordnandet avser viss egendom som inte finns i kvarlåtenskapen, har förordnandet ingen verkan (11 kap. 4 § ÄB). Om viss egendom som är föremål för ett förordnande besväras av panträtt eller någon annan rättighet har testamentstagaren inte, på grund av detta, rätt till ersättning (11 kap. 5 § ÄB).

Om en testamentstagare dör innan hans rätt inträtt eller om testamentet annars inte kan verkställas avseende denne träder testamentstagarens avkomlingar i dennes ställe om de hade haft rätt att göra detsamma vid arv (11 kap. 6 § ÄB). Om ett testamentsförordnande avser all kvarlåtenskap, alternativt all kvarlåtenskap förutom bröstarvinges laglott, och kan det inte verkställas avseende en testamentstagare, ska universella testamentstagares lotter ökas i motsvarande mån, såvida inte annat följer av 6 § (11 kap. 7 § ÄB).

Ett testamentsförordnande av en make eller sambo till den andra maken eller sambon är utan verkan om, vid testatorns död, äktenskapet är upplöst eller mål om äktenskapsskillnad pågår respektive om samboförhållandet har upphört (11 kap. 8 § ÄB).

Om det i testamentet finns en ändamålsbestämmelse angående egendom som ska tillkomma en arvinge eller testamentstagare är det denne som ska verkställa förordnandet. Annars ska ändamålsbestämmelser verkställas ur oskiftat bo (11 kap. 9 § ÄB).

8.3. Andra tolkningsregler

När en bröstarvinge utkräver sin laglott ska följande tolkningsregler tillämpas på övriga förordnanden i testamentet. Legat som avser viss egendom har företräde framför andra legat och legat har företräde framför universella förordnanden. I övrigt ska nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande (7 kap. 3 § första stycket ÄB).

Om det finns inbördes testamente och någon genom ensidig återkallelse eller ändring väsentligen har rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, är dennes rätt på grund av testamentet förlorad (10 kap. 7 § ÄB).

Såvida inte testamentet föreskriver något annat ska 3 kap. ÄB tillämpas i fråga om bland annat efterarv då ett inbördes testamente mellan makar innebär att viss egendom som tillkommer efterlevande make som arvinge eller universell testamentstagare därefter ska tillfalla någon annan (12 kap. 1 § ÄB).

9. Ogiltighet

9.1. Nullitet

Ett testamente kan bli ogiltigt i sig självt, en så kallad nullitet. Om exempelvis ett testamente är förfalskat eller ett förordnande är i strid med lag föreligger nullitet.

9.2. Delgivning

Ett testamente ska delges testatorns arvingar – direkt arvsberättigade och efterarvingar (14 kap. 4 § andra stycket ÄB) – av testamentstagaren genom att testamentshandlingen överlämnas i bestyrkt avskrift eller kopia. Det innebär att det ska finnas ett vittnesintyg på att avskriften eller kopian överensstämmer med originalet. Arvingen ska även kvittera handlingen (14 kap. 4 § ÄB). En korrekt delgivning fyller främst den funktionen att den sätter igång arvingarnas klanderfrist (jfr 14 kap. 5 § ÄB, se nedan).

I NJA 1980 s. 630 ansågs delgivning av obestyrkt fotokopia inte ha satt igång klanderfristen enligt 14 kap. 5 § ÄB.

En arvinge som har godkänt testamentet behöver inte delges detta. Ett godkännande gäller i regel också mot avkomlingar till arvingen (14 kap. 4 § första stycket och 17 kap. 2 § tredje stycket ÄB). Finns det flera testamentstagare gäller en delgivning, som verkställts av en av dem, även för de andra. Alla testamentstagare måste alltså inte delge arvingarna (14 kap. 4 § tredje stycket ÄB).

För att en arvinge ska anses ha fått del av testamentet på så sätt att klanderfristen börjar löpa, måste det klart framgå att testamentstagarens syfte varit att delge testamentet vilket framgår av rättsfallet NJA 2014 s. 996. Delgivning ansågs inte ha skett på nämnda sätt då arvingen i ett ärende om förordnande av boutredningsman fick del av testamentet. Så inte heller när testamentet kvitterades med mottagningsbevis, då det i försändelsen fanns instruktioner om att ytterligare åtgärder skulle vidtas av arvingen för att klanderfristen skulle påbörjas.

9.3. Klander och jämkning

Om en arvinge vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt på grund av någon av klandergrunderna i 13 kap. ska denne väcka en klandertalan. Klandertalan måste väckas inom sex månader från det att arvingen delgavs testamentet. Talan går förlorad om inte tidsfristen iakttas vilket gör att testamentet blir slutligt giltigt när alla arvingar har försuttit sina tidsfrister (14 kap. 5 § ÄB).

Bröstarvingar kan, som tidigare nämnts, göra gällande ett laglottsanspråk. För att utfå sin laglott måste en bröstarvinge påkalla jämkning inom sex månader från det att denne delgivits testamentet, annars är rätten förlorad. Det här kan göras antingen genom att ge testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot denne (7 kap. 3 § ÄB).

I NJA 2005 s. 295 ansågs ett andrahandsyrkande om att utfå laglott genom jämkning inte som otillåten ändring av talan i mål om klander av testamente.

En talan om klander kan riktas mot en särskild testamentstagare eller mot hela testamentet. Testamentet ogiltigförklaras beträffande de delar som talan omfattar (se NJA 1978 s. 189). Bifalls klandertalan föreligger ogiltighet endast för de arvingar som fört talan. I praktiken innebär detta att, om endast en av flera arvingar väcker en klandertalan och vinner framgång, blir testamentet ogiltigt i förhållande till den arvingen men giltigt för de andra arvingarna.

Om en testator inte var behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller om testamentet inte upprättats formkravsenligt, kan testamentet angripas med hjälp av den första klandergrunden. Om ett testamentsvittne är en person som uppräknas i 10 kap. 4 § första stycket blir hela testamentet ogiltigt. Om istället någon av personerna i 10 kap. 4 § andra stycket har varit vittne omfattar ogiltigheten ett förordnande till den personen eller någon som företräds av denne (13 kap. 1 § ÄB).

Om testamentsvittnena på handlingen har intygat att testamentets upprättande gått till enligt formkraven i 10 kap. 1 § äger intyget tilltro om klandertalan väcks, såvida inte det finns omständigheter som förringar intygets trovärdighet (10 kap. 2 § andra stycket ÄB). Testamentstagaren har bevisbördan för att testamentet är formkravsenligt, och får därmed en bevislättnad (NJA 2009 s. 249). Bevisbördan för att någon av de andra ogiltighetsgrunderna är för handen ligger hos den som påstår att testamentet är ogiltigt.

Den andra klandergrunden avser fall då testamentet är upprättat under påverkan av en psykisk störning (13 kap. 2 § ÄB). Bestämmelsen tar sikte både på permanenta och tillfälliga psykiska störningar och även tillfälliga påverkningar av till exempel rusmedel eller narkotika. Den psykiska störningen måste dock ha påverkat testamentets tillkomst eller innehåll.

Den tredje grunden för klander föreligger om någon har tvingat testatorn att upprätta testamentet eller genom missbruk av dennes oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne till att upprätta testamentet. Samma sak gäller om testatorn blivit svikligen förledd till att upprätta testamentet eller på något annat sätt svävat i villfarelse som varit bestämmande för dennes vilja att upprätta testamentet (13 kap. 3 § ÄB).

10. Återkallelse

Ett gammalt testamente saknar verkan om testatorn upprättar ett nytt testamente. Ett testamente blir också utan verkan genom att testatorn förstör testamentshandlingen eller på ett otvetydigt sätt tillkännager att förordnandet inte längre uttrycker dennes yttersta vilja (10 kap. 5 § första stycket ÄB). Återkallelse kan till exempel ske genom att överstryka text i testamentet, muntligen eller i ett brev. Som återkallelse räcker inte allmänna uttalanden i en konversation om kvarlåtenskapens fördelning.

I NJA 1977 s. 168 hade testamentshandlingen inte kunnat återfinnas efter testatorns död. Det hade inte heller kunnat utredas vad som hänt med handlingen. Trots detta ansågs testamentet ge uttryck för testatorns yttersta vilja vid tiden för dennes bortgång.

Testatorn kan inte med bindande verkan göra en utfästelse om att inte återkalla ett testamente (10 kap. 5 § andra stycket ÄB).

11. Varför ta hjälp med att upprätta ett testamente?

Om inte ett testamente upprättats formkravsenligt och i enlighet med de begränsningar som finns av testationsfriheten kan det, som framgått, senare komma att jämkas eller ogiltigförklaras.

Genom ett testamente kan testatorn bestämma hur sin kvarlåtenskap ska fördelas. Testamentet ska ge uttryck för testatorns vilja, vilket gör det viktigt att handlingen är klart formulerad. Särskilt eftersom testatorn kanske inte kommer att vara vid liv för att kunna förklara sin vilja. För att undvika eventuella misstag som kan leda till ogiltighet och för att testamentet ska bli tydligt och enkelt att tillämpa är det en bra idé att ta hjälp av juridisk expertis vid upprättande av ett testamente.

12. Till dig som är advokat

Om en advokat har i uppdrag att upprätta ett testamente kan det uppkomma vissa situationer som kan föranleda etiska dilemman.

Inledningsvis kan sägas att det, ur ett advokatetiskt perspektiv, vore olämpligt för en advokat att upprätta ett testamente där advokaten själv är angiven som testamentstagare. För det fall att en advokat får en sådan förfrågan bör hen tacka nej till att upprätta testamentet.

Det finns inget som hindrar en advokat från att bevittna ett testamente. Som framgått ovan är det inte nödvändigt att ha kännedom om innehållet i testamentet för att kunna bevittna detta (10 kap. 1 § ÄB). Att märka är dock att det inte är möjligt att bevittna ett testamentsförordnande till sig själv (10 kap. 4 § andra stycket ÄB).

För att undvika att testamentet blir föremål för klander vid ett senare tillfälle är det viktigt att se till att testamentet uppfyller lagens formkrav och att testatorn till exempel inte upprättar testamentet under påverkan av en psykisk störning eller på grund av att denne blivit svikligen förledd därtill (jfr 13 kap. 1-3 §§ ÄB). Det är således viktigt att vara uppmärksam på om klienten uppvisar tecken på ovanstående.

Testationsrätten är personlig, vilket gör att ett testamente inte kan upprättas genom en ställföreträdare eller ett ombud. Ett testamente får således inte upprättas av en god man, förmyndare eller förvaltare för huvudmannens räkning.

13. Referenser

13.1. Litteratur

Brattström, Margareta & Singer, Anna, Rätt arv, 3 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala 2011.

Grauers, Folke, Ekonomisk familjerätt, 9 uppl., Karnov Group Sweden AB, Stockholm 2016.

Håkansson, Ärvdabalk (1958:637), Lexino.

13.2. Rättsfall

NJA 1977 s. 168
NJA 1978 s. 189
NJA 1980 s. 630
NJA 1991 s. 152
NJA 1993 s. 341
NJA 1994 s. 145
NJA 2004 s. 487
NJA 2005 s. 295
NJA 2009 s. 249
NJA 2014 s. 996 I och II
NJA 2015 s. 290

 

Behöver du ett ombud?

Vill du veta om ditt ärende går att driva på juridisk väg? Ring oss och boka en kostnadsfri telefonrådgivning.

Ställ en fråga



    Integritetspolicy


    Sök i vår frågedatabas