fbpx

Handbok i vårdnad, boende & umgänge

16Vårdnad, boende & umgänge

Innehållsförteckning

1. Inledning
2. Varför ombud?
3. Rättegångskostnader, rättsskydd & rättshjälp
4. Tvisten inleds
5. Muntlig förberedelse
6. Domstolens utredningsskyldighet
7. Huvudförhandling
8. Verkställighet
9. Överklagan

1. Inledning

Ledordet i svensk lagstiftning vid frågan om vårdnad, boende och umgänge är barnets bästa. Det är utgångspunkten för om vårdnaden ska vara gemensam eller ensam, vart barnet ska bo och hur umgänget mellan barn och förälder ska utformas. Principen har förankrats internationellt i FN:s barnkonvention där art. 3 stipulerar att barnets bästa ska komma i främsta rummet för varje åtgärd som lagstiftaren, myndigheter och domstolar vidtar.

Vårdnad, boende och umgänge mellan barn och föräldrar regleras i 6 kap. föräldrabalken. Ett antal grundläggande rättigheter för barn räknas upp i 6 kap. 1 § föräldrabalken, såsom omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska även behandlas med aktning för sin person och egenart. Slutligen får barn inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Som utgångspunkt anses gemensam vårdnad mellan föräldrarna vara till barnets bästa, eftersom barn har ett behov av en nära och god relation med båda föräldrarna. Lagstiftningen vid vårdnad, boende och umgänge är därför inriktad på att föräldrarna ska kunna samarbeta kring barnen även efter att föräldrarna har separerat. Det finns vetenskapligt stöd för uppfattningen att barn mår bättre när föräldrarna kommer överens. Gemensam vårdnad har även en samhällsekonomiskt gynnsam effekt eftersom föräldrar enklare kan enas om vårdnadsfrågan utan att gå till domstol, om vårdnaden kan delas mellan föräldrarna. Möjligheten till gemensamt vårdnadsansvar för särlevande föräldrar infördes 1976 i svensk lagstiftning och sågs som en viktig del av ett jämställt samhälle, där både modern och fadern hade en rättighet och skyldighet att ta ansvar och närvara i sina barns liv.

Historisk tillbakablick

Gemensam vårdnad kan ses som en självklarhet i dagens samhälle, men så har det inte alltid varit. En historisk tillbakablick kan hjälpa till att förklara varför dagens lagstiftning om vårdnad, boende och umgänge är utformad på det sättet som den är. Från 1700-talet och framåt har synsättet på föräldraskap, barn och statens ansvar för barnets välmående genomgått en stor förändring.

Barnets rättsliga ställning präglades av ett gammeldags kristet synsätt vid 1734 års äktenskapsbalk. Äktenskapet var centralt för den kristna ordningen, och därför gjordes en uppdelning mellan inomäktenskapliga barn och utomäktenskapliga barn. Barn födda utanför äktenskap stämplades som oäktingar och drabbades hårt för sina föräldrars synder. De hade inte samma rättigheter som inomäktenskapliga barn. Den enda rättigheten de utomäktenskapliga barnen hade var rätt till mat och uppfostran. Barn födda utanför äktenskap saknade exempelvis helt arvsrätt. Ett stort samhällsproblem var så kallade barnamord, där mödrar tog livet av sina egna utomäktenskapliga barn av båda ekonomiska anledningar såväl som en social skuldbeläggning.

Vid en äktenskapsskillnad skulle vårdnaden enligt 1734 års lag tillkomma hustrun om det var maken som orsakat skilsmässan. Man kan tänka på att äktenskapsskillnad krävde något giltigt skäl vid den här tiden, såsom äktenskapsbrott eller övergivande. Om båda föräldrarna var skyldiga till skilsmässan gjordes en lämplighetsbedömning, där maken blev vårdnadshavare om båda föräldrarna ansågs lika lämpliga.

I takt med att kyrkans kristna inflytande över lagstiftningen minskade under 1800-talet till förmån för de nya politiska ideologierna liberalism och socialism som spred sig över Europa, utvidgades statens roll genom att staten tog ett ökat socialpolitiskt ansvar. Fattigvård, speciellt av socialt utsatta barn, hade tidigare inte varit en statlig angelägenhet, utan kyrkans sak. Den långa resan mot Sveriges moderna välfärdssamhälle tog sin början redan under 1800-talet, men det sociala skyddsnätet kom att utvidgas ordentligt under 1900-talet. 1918 infördes en ny fattigvårdslagstiftning som utgick från att det var samhällets skyldighet att avhjälpa nödställda fattiga människor. Bland annat förbjöds barnauktioner, där föräldralösa barn auktionerades bort till lägstbjudande.

Vid 1917 och 1920 stiftades två nya lagar som behandlade barn inom och utanför äktenskap. Utifrån den nya mer liberala lagstiftningen var äktenskapet fortfarande viktigt, men ett utomäktenskapligt barn skulle inte behöva lida för att föräldrarna hade felat genom att skaffa barn utan-för äktenskapet. Utomäktenskapligt födda barns rättigheter kom att öka successivt under hela 1900-talet.

Enligt lagen om barn utom äktenskap från 1917 var modern som utgångspunkt ensam vårdnadshavare och förmyndare för barnet. Fadern kunde bli ensam vårdnadshavare om modern och fadern enades om detta och fadern ansågs lämplig av rätten. En barnavårdsman förordnades av staten, som skulle utreda barnets behov och stödja modern. Barnavårdsmannen skulle även se till att pappan inte smet från ansvaret att betala underhåll till modern. Införandet av barnavårdsmannen innebar att en statligt förordnad person agerade utifrån barnets bästa.

Lagen om barn i äktenskap från 1920 innebar att både modern och fadern var vårdnadshavare, vi talar alltså om gemensam vårdnad. Förmynderskapet tillkom däremot endast fadern. Vid äktenskapsskillnad kunde endast en förälder vara vårdnadshavare och förmyndare. Föräldrarna fick möjlighet att själva bestämma vem som skulle ansvara för barnet, så länge det inte uppenbarligen stred mot barnets bästa. Om föräldrarna inte kunde komma överens beslutade rätten om vårdnaden, med utgångspunkt i vad som var bäst för barnet. En nyhet var att föräldern som efter skilsmässan förlorat vårdnaden fortfarande hade rätt till umgänge med barnet.

Föräldrabalken tillkom 1950 och innebar att all lagstiftning som behandlade barn samlades i en enda föräldrabalk. Under 1970-talet tillkom ett antal lagändringar som innebar att utomäktenskapliga barn inte längre särbehandlades. Skuldfrågan till äktenskapets uppbrott påverkade numera inte längre vårdnadsfrågan. Vidare hade föräldrarna lika stor rätt till vårdnad av barn födda utanför äktenskap. Ogifta eller skilda föräldrar fick för första gången rätt till gemensam vårdnad, då detta ansågs vara bäst för barnet. Även umgängesrätten fick en ny inriktning. Umgänget skulle tillgodose barnets behov, istället för förälderns behov.

1990-talets lagändringar i föräldrabalken innebar att barnets nära och goda relation med båda föräldrar ledde till en utökad umgängesrätt. Umgängesrätt förelåg däremot inte om det fanns risk för att barnet olovligen bortfördes, kvarhölls, utsattes för övergrepp eller på annat sätt far illa. För första gången fick barnet själv rätt att komma till tals, utifrån en bedömning av barnets ålder och mognad.

2. Varför ombud?

Företräda sig själv

Som privatperson kan man välja att företräda sig själv inför rätten, men ofta är juridiska problem så pass komplicerade att en privatperson behöver professionell hjälp i form av ett ombud. Om två föräldrar som separerar och inte själva lyckas komma överens om vårdnad, boende och umgänge om deras gemensamma barn, behövs i regel juridiskt ombud som hjälper respektive förälder. Redan innan den juridiska processen påbörjats kan dock föräldrar kontakta familjerätten i sin kommun och ansöka om samarbetssamtal. Genom dessa samarbetssamtal kan många föräldrar enas om vårdnad, boende och umgänge om gemensamma barn utan att behöva anlita ombud och inleda en process vid tingsrätt. Domstolen kan även förordna om samarbetssamtal efter att den juridiska processen har inletts, för att försöka förmå föräldrarna att lösa den aktuella tvisten.

Om föräldrarna inte på egen hand kan enas om vårdnad, boende och umgänge kan respektive förälder anlita ett juridiskt ombud. Regler om rättegångsombud finns i 12 kap. rättegångsbalken. En part får alltid anlita ombud för att föra partens talan i målet, enligt 12 kap. 1 § rättegångsbalken. Alla personer som har processbehörighet, dvs. personer som inte behöver en ställföreträdare, får dock föra sin egen talan. Vissa allmänna kvalifikationskrav på rättegångsombud ställs upp i 12 kap. 2 § rättegångsbalken. Rättegångsombud ska med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet få rättens godkännande som lämplig att företräda parten som ombud i målet. Med redbarhet menas främst att ombudet inte har dömts för grövre brottslighet. Vilken brottslighet som utesluter en person från att vara ombud varierar utifrån målets karaktär. Ombudet ska även ha tillräckliga juridiska insikter såväl som insikt i frågan som prövas i tvisten.

Vid tvister om vårdnad, boende och umgänge är fokus i första hand att nå en samförståndslösning mellan parterna genom muntlig förhandling i tingsrätten. Att föräldrarna själva når en överenskommelse anses i de allra flesta fall vara till barnets bästa. Om en samförståndslösning inte är möjlig är nästa steg huvudförhandling i tingsrätten, där slutligen domstolen beslutar om vårdnad, boende och umgänge.

Juristbyrå

Med jurist avses vanligen en person som har en juristexamen efter cirka fem år juridisk utbildning. I Sverige är jurist inte en skyddad yrkestitel, till skillnad från advokat.

Det betyder att vem som helst får kalla sig jurist och starta en juristbyrå. Jurister som är rättegångsombud måste uppfylla kvalifikationskraven i 12 kap. rättegångsbalken.

En jurist står inte under kontroll av Advokatsamfundet. Många juristbyråer är inriktade på familjerätt och ofta väldigt duktiga inom sitt expertisområde. En grundläggande skillnad är dock att juristbyråer inte behöver leva upp till de krav som ställs på advokatbyråer genom av advokatetiska regler. Detta innebär att kvalitén mellan olika juristbyråers tjänster kan variera stort.

Advokatbyrå

En förälder som ligger i tvist om vårdnad, boende och umgänge kan försäkra sig om att få ett professionellt rättsligt biträde genom att anlita en familjerättslig advokatbyrå. Detta eftersom advokater måste leva upp till de höga advokatetiska krav som Advokatsamfundet ställer upp.

Alla advokater i Sverige är medlemmar i Advokatsamfundet. För att bli advokat måste man genomgå cirka fem års juridisk utbildning och ta en juristexamen vid universitet. Det krävs sedan minst tre år praktisk juridisk verksamhet. Slutligen ska man genomgå en advokatutbildning och ta en advokatexamen, för att sedan antas som ledamot i Advokatsamfundet. En advokat måste även ha ordnad ekonomi, vara pålitlig och i övrigt lämplig för advokatverksamhet.

Advokatens roll i samhället är att garantera upprätthållandet av rättssäkerhet. Som ledamot i Advokatsamfundet måste advokaten följa ett antal advokatetiska yrkesplikter. Alla advokater står under tillsyn av Advokatsamfundet genom dess disciplinnämnd. Grundprincipen för advokatetiken är att advokaten har en lojalitetsplikt med sin klient och att advokaten alltid ska verka för klientens bästa. Lagstadgade regler om advokater finns i 8 kap. rättegångsbalken.

Advokater måste följa Advokatsamfundets regelverk. Om en advokat missköter sig kan denne i värsta fall uteslutas ur Advokatsamfundet. Även biträdande jurister som arbetar på en advokatbyrå är bundna av Advokatsamfundets regler. Att anlita ett ombud som är advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå innebär därför att klienten kan förvänta sig ett professionellt rättsligt biträde som lever upp till de krav som ställs av Advokatsamfundets regelverk.

3. Rättegångskostnader, rättsskydd & rättshjälp

Rättegångskostnader

Tvister om vårdnad, boende och umgänge kan bli kostsamma för de tvistande parterna. Om tvisten drar ut på tiden för att parterna är oense och inte lyckas nå en samförståndslösning kan kostnaderna lätt skena iväg. Den främsta rättegångskostnaden är ombudskostnaden.

Fördelningen av rättegångskostnader vid tvister om vårdnad, boende och umgänge regleras som utgångspunkt i 6 kap. 22 § föräldrabalken. Huvudregeln är att varje part ska stå för sin egen rättegångskostnad. Det finns dock en undantagsregel som innebär att en part under vissa förutsättningar kan bli skyldig att betala inte bara sina egna rättegångskostnader, utan även motpartens rättegångskostnader. Undantagsregeln blir aktuell om den vinnande parten har inlett en onödig rättegång enligt 18 kap. 3 § rättegångsbalken, men även om en part har utevarit från rättegång utan giltig anledning eller på annat sätt föranlett dröjsmål i målet, enligt 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Undantagsregeln kan även tillämpas om särskilda skäl talar för att en part ska betala motpartens rättegångskostnader. Ett exempel på särskilda skäl är när en förälder som inte har vårdnaden om och om igen skickar in en ny stämningsansökan där hen ansöker om vårdnad utan att vinna framgång.

Rättsskydd

Många försäkringsbolag tillhandahåller en rättsskyddsförsäkring som en obligatorisk del av försäkringstagarens hemförsäkring. Rättskyddet innebär vanligtvis att försäkringsbolaget ersätter försäkringstagaren för merparten av rättegångskostnaderna. Rättskyddet kan exempelvis innebära att försäkringsbolaget ersätter 70- 80 % av rättegångskostnaden, upp till ett visst maxbelopp.

Rättsskyddsförsäkringar är i huvudsak av samma utformning men kan variera i vissa detaljer mellan olika försäkringsbolag. För att få rättsskydd behöver en ansökan om rättsskydd göras hos klientens försäkringsbolag. Det är advokatbyrån som skickar in en rättsskyddsanmälan till klientens försäkringsbolag. Sedan tar försäkringsbolaget ställning till om parten uppfyller villkoren för rättsskydd. För att få rättsskydd ska klienten ha haft hemförsäkring i ett till två år, beroende på vilket försäkringsbolag som klienten har. Klienten behöver inte haft samma försäkringsbolag under hela tiden utan det viktiga är att klienten haft en hemförsäkring i ett till två år utan avbrott. Av betydelse är att en rättsskyddsförsäkring i hemförsäkringen inte gäller i tvister om vårdnad, boende och umgänge som påbörjas i direkt samband med en äktenskapsskillnad. Det finns villkor på att minst ett år ska ha gått sedan separationen för att parterna ska kunna få rättsskydd. Hos vissa försäkringsbolag ska tvisten ha uppstått två år efter separationen.

Rättshjälp

Rättshjälp innebär att staten betalar för partens rättegångskostnader. Vid de flesta fall om vårdnad, boende och umgänge kan rättshjälp beviljas, så länge det står klart att de tvistande parterna själva inte kan komma överens. En första ekonomisk förutsättning för att få rättshjälp är att den som söker rättshjälp (kallad rättssökande) endast får beviljas rättshjälp om den rättssökandes ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kr, enligt 6 § rättshjälpslagen. Med ekonomiskt underlag avses beräknad årsinkomst för den rättssökande, förmögenhetsinnehav eller skuldsättning samt underhållsskyldighet. Om en rättssökande som bidrar till underhåll för barn, räknas den beräknade årsinkomsten ned med 15 000 kr per barn, som mest med till 75 000 kr. Om föräldern Erika t.ex. arbetar heltid och har en årsinkomst om 300 000 kr före skatt, har Erika inte rätt till rättshjälp där staten betalar advokatens rättegångskostnader för Erika.

Rättshjälp beviljas inte heller om den rättssökande personen redan har en rättsskyddsförsäkring, enligt 9 § rättshjälpslagen. Om föräldern Martin arbetar deltid och har en årsinkomst om 150 000 kr, men har en hemförsäkring där rättsskydd ingår, kan Martin alltså inte få rättshjälp.

Rättshjälp ersätter som mest ersättning för 100 timmars arbete. Även om staten betalar för rättegångskostnaderna, är rättshjälp inte gratis för rättssökande. En rättshjälpsavgift ska betalas in. Rättshjälpsavgiftens storlek beror på rättssökandes ekonomiska underlag (lön, pension, försörjningsstöd m.m.). Rättshjälpsavgiften är som minst 2 % av ombudskostnaderna och som mest 40 % av ombudskostnaderna. Exempelvis ska rättssökande Anders vars årsinkomst är 100 000 kr betala in 10 % av ombudskostnaderna. Om ombudskostnaderna är 50 000 kr, betyder det att Anders ska betala en rättshjälpsavgift om 5 000 kr. Information om rättshjälp och tabeller för rättshjälpsavgifter finns på Rättshjälpsmyndighetens hemsida.

4. Tvisten inleds

Stämningsansökan

Vid ett tvistemål om vårdnad, boende och umgänge är de två tvistande föräldrarna parter i tvistemålet. Tvistemålet inleds genom att en förälder med hjälp av sitt ombud skickar in en stämningsansökan till tingsrätten. Den part som skickar in stämningsansökan kallas för käranden. Parten som blir stämd kallas för svaranden, och ska skicka in ett svaromål till tingsrätten. Det spelar inte någon roll för tingsrätten vilken av föräldrarna som är käranden respektive svaranden vid bedömningen av vårdnadsfrågan.

Stämningsansökan ska skickas in till den domstol som är behörig. Vilken domstol som är behörig, dvs. ”rätt” domstol, avgörs av regler som kallas för forumbestämmelser. Behörig domstol är tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist, enligt 6 kap. 17 § föräldrabalken. Barnets hemvist är i sin tur orten där barnet var folkbokförd den 1 november föregående år, enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken.

En stämningsansökan ska innehålla yrkande, grunder och bevisning, enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken. Enkelt uttryckt är yrkandet det som parten vill att domstolen ska besluta om att fullgöra eller fastställa. Exempelvis kan en part yrka om att tingsrätten beslutar om att parten är ensam vårdnadshavare. Med grund avses en utförlig redogörelse av de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. Det betyder att grunden berättar vad som hänt sett från klientens perspektiv och varför det betyder att klienten ska få det klienten yrkar. Bevisning kan vara både muntlig och skriftlig sådan. Sverige tillämpar principen om fri bevisprövning. Det är sedan upp till domstolen att fritt värdera bevisningen. Bevisning måste inte ges in redan vid stämningsansökan, utan kan även lämnas in som kompletterande bevisning vid senare tillfälle.

Svaromål

Efter att stämningsansökan inkommit till tingsrätten, ska svarande få ta del av stämningsansökan. Sedan har svarande i regel 14 dagar på sig att inkomma med svaromål till tingsrätten. Tingsrätten ska kalla parterna till muntlig förberedelse i målet, enligt 42 kap. 6 § föräldrabalken. Senast vid den muntliga förberedelsen ska svaranden avge sitt svaromål.
Ett svaromål ska innehålla svarandes inställning till kärandes yrkanden. Svaranden kan antingen medge eller bestrida yrkanden. Svarande kommer även med sina yrkanden i svaromålet. I svaromålet ska svaranden också yttra sig över kärandes grunder, samt anföra svarandens egen grund. Även svaromålet ska innehålla svarandens bevisning.
Ett svaromål kan också innehålla invändningar om rättegångshinder. Vid vårdnadstvister föreligger inte rättegångshinder i form av res judicata. Det betyder att vårdnadsfrågan kan prövas igen av domstolen även om domstolen avgjort vårdnadsfrågan tidigare. Dock kan en förälder som gång på gång skickar in stämningsansökan mot den andra föräldern om vårdnadsfrågan åläggas att betala för även motpartens rättegångskostnader. Detta fungerar som ett ekonomiskt incitament till att respektera domstolens beslut. Ett annat rättegångshinder kan vara en invändning om att domstolen inte är behörig, dvs. att käranden stämmer i fel forum. En sådan invändning ska prövas av rätten på anmodan av svarande.

Yrkanden

När tvisten inleds brukar två typer av yrkanden framställas; huvudyrkanden och interimistiska yrkanden.

Huvudyrkandet är ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge som parten vill att domstolen ska besluta om. Det interimistiska yrkandet är ett tillfälligt yrkande som avser vårdnad, boende och umgänge som gäller under tiden fram till huvudförhandlingen. Rätten tar vid den muntliga förberedelsen ett interimistiskt beslut om parterna inte lyckas komma överens om en samförståndslösning då, vilket är målet med den muntliga förberedelsen. Det interimistiska beslutet gäller under tiden fram till rättegången är avgjord och domen vunnit laga kraft.

Vårdnad

Utgångspunkten enligt svensk rätt är som sagt gemensam vårdnad mellan båda föräldrarna. Lagstiftningen är inriktad på att förmå föräldrar att samarbeta i frågor som gäller deras gemensamma barn även efter att föräldrarna separerat. Principen om gemensam vårdnad framgår av art. 18 i barnkonventionen. Bestämmelsen föreskriver att båda föräldrar har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling, och att konventionsstaterna ska göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av denna princip.

Om föräldrar är gifta med varandra står båda föräldrar som vårdnadshavare från barnets födsel, enligt 6 kap. 3 § föräldrabalken. Om barnets föräldrar inte är gifta blir modern ensam vårdnadshavare vid födseln. Föräldrarna kan då vända sig till socialnämnden i sin kommun för en faderskapsbekräftelse eller föräldraskapsbekräftelse, enligt 1 kap. 4-9 §§ föräldrabalken. Sedan faderskap eller föräldraskap fastställs kan föräldrarna registreras som vårdnadshavare hos Skatteverket enligt 6 kap. 4 § 2 st. och 6 kap. 16 § föräldrabalken, vilket leder till att båda föräldrar blir vårdnadshavare.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, fortsätter den även efter äktenskapsskillnad. Den gemensamma vårdnaden kan ändras genom beslut av rätten eller genom avtal mellan föräldrarna som får socialnämndens godkännande, enligt 6 kap. 5 – 7 §§ föräldrabalken. En förälder som framställer ett yrkande om ensam vårdnad har därför en uppförsbacke när det kommer till att övertyga rätten om detta.

Rätten kan besluta om att ändra vårdnaden om barnet enligt 6 kap. 5 § föräldrabalken. Ändringen kan vara både från gemensam till ensam vårdnad, såväl som från ensam till gemensam vårdnad. Rätten får däremot inte besluta om gemensam vårdnad, när båda föräldrarna motsätter sig detta. Vid bedömningen om vårdnaden ska vara gemensam eller anförtros åt endast en av föräldrarna, ska rätten fästa särskild vikt vid föräldrarnas samarbetsförmåga rörande barnet. Som förälder är det därmed en stor fördel att vara kapabel till att samarbeta med den andra föräldern. Om föräldrarna befinner sig i en konflikt som försvårar samarbetet om barnet, saknas denna grundläggande förutsättning för gemensam vårdnad. Även om föräldrarnas konflikt inte direkt handlar om vårdnaden om barnet, kan konflikten spilla över på barnet på dennes bekostnad. För de situationer där förutsättningar för ett välfungerande samarbete mellan föräldrarna saknas, dömer rätten därför till ensam vårdnad. Gemensam vårdnad är alltså inte alltid förenligt med barnets bästa.

Vid bedömningen av vårdnaden ska domstolen beakta ett antal olika förhållanden. Listan av förhållanden nedan är inte uttömmande, utan fler omständigheter kan tillkomma i varje mål, då rätten får göra en helhetsbedömning utifrån varje enskild fall.

  • Föräldrarnas lämplighet och samarbetsförmåga
  • Risk för våld mot barn eller annan familjemedlem
  • Barnets behov av att ha en relation med båda föräldrarna
  • Barnets egen vilja och rätt att komma till tals med hänsyn till ålder och mognad.
  • Kontinuitetsprincipen, som tar stor vikt på hur barnet är van vid att ha det.

De olika omständigheterna kan ofta hänga samman med varandra. Vid en situation där en förälder exempelvis tidigare har utsatt barnet för våld, kan både en risk för våld mot barnet föreligga samtidigt som föräldern anses olämplig. Alkohol- eller narkotikamissbruk är även en omständighet som talar för att en förälder är olämplig som vårdnadshavare. Även allvarliga psykiska sjuk-domar kan innebära att föräldern är olämplig som vårdnadshavare.

I rättsfallet NJA 2006 s. 26 ansågs gemensam vårdnad inte vara förenligt med barnets bästa då modern har dömts för försök till dråp på fadern. Modern hade problem med sin psykiska hälsa och hade anfallit fadern med kniv. Fadern har sedan sagt att han vägrar ha någon som helst kontakt med modern till barnet. Högsta domstolen poängterade att möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja måste användas med stor försiktighet och lyhördhet. Om föräldern som motsätter sig gemensam vårdnad, som fadern i detta fall, har vägande skäl för sin ståndpunkt är det lämpligt att följa förälders vilja. Det är alltså inte lämpligt att en förälder som utsatts för ett sådant allvarligt övergrepp och lever i rädsla ska tvingas till gemensam vårdnad med den andra föräldern.

Det finns ett antal omständigheter av social karaktär som innebär att en förälder är olämplig. En sådan är att föräldern manipulerar barnet till att inte vilja umgås med den andra föräldern, genom att t.ex. prata illa om den andra föräldern. Undvikande av kontakt med den andra föräldern angående just de frågor som rör barnet leder även till att förälderns lämplighet ifrågasätts. En mer allvarlig omständighet är om föräldern ägnat sig åt umgängessabotage genom att undanhålla barnet från den andra föräldern. Slutligen är egenmäktighet med barn en allvarlig omständighet för rätten att beakta. Egenmäktighet med barn är förenat med straffansvar enligt 7 kap. 4 § brottsbalken. Egenmäktighet med barn innebär att någon skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnad om barnet, t.ex. om föräldern fysiskt hindrar den andra föräldern från att träffa barnet genom att ta barnet och flytta det till en annan ort eller ett annat land.

Kontinuitetsprincipen bygger på förutsättningen att barn har en invand boendemiljö tillsammans med en av föräldrarna, och att barnets utveckling kan skadas av en flytt från den invanda miljön. Det kan exempelvis vara så att ett fyraårigt barn har bott hos den ena föräldern i hela sitt liv. Domstolen kan då genom kontinuitetsprincipen bedöma att barnet ska stanna i den invanda miljön, för att få stabilitet och trygghet i sin tillvaro. Kontinuitetsprincipen ska alltid vägas mot barnets behov av en nära och god relation med båda föräldrarna. Avvägningen mellan de två motstående intressena görs i varje enskilt fall. Ett problem med kontinuitetsprincipen är att den kan riskera att gynna en förälder som ägnar sig åt umgängessabotage. Om den ena föräldern undanhåller barnet från den andra föräldern under en längre tid, kan den umgängessaboterande föräldern använda sig av kontinuitetsprincipen för att motivera att föräldern ska vara ensam vårdnadshavare.

I rättspraxis återfinns bland annat Svea hovrätts dom från den 20 april 2012 i målet T 9162-09. Fadern hade egenmäktigt fört bort sitt sjuåriga barn till Serbien och levt med barnet där tills barnet var elva år. Rätten beslutade om ensam vårdnad till fadern med stöd av kontinuitetsprincipen. Det finns även rättsfall där kontinuitetsprincipen inte har beaktats till följd av andra starkare skäl. Vid Göta hovrätts dom från den 13 juni 2011 i målet T 2973-10 hade ett nio år gammalt barn alltid bott hos modern. Modern hade även motarbetat umgänge mellan barnet och fadern. Umgängessabotaget ledde till att rätten tilldelade fadern ensam vårdnad.

Tyngdpunkten för vårdnadsbedömningen angående förälderns lämplighet ligger på det känslomässiga närvarandet hos föräldern. Föräldrar behöver givetvis tillgodose barns materiella behov, genom att förse barnet med ett tryggt boende, mat, kläder och liknande. Men att den ena föräldern är en höginkomsttagare med god ekonomi som till exempel kan köpa dyra leksaker till barnet gör inte att rätten anser den föräldern vara mer lämplig.

Boende

”Varför har du inte dina gympakläder med dig?” frågar förskoleläraren
”Pappa säger att det är mammas jävla ansvar.” svarar flickan.

Ovanstående citat är ett exempel på en problematisk föräldrasituation där två föräldrar inte tar ansvar för sin dotter, och dessutom talar fadern till synes illa om modern framför sin dotter.

Med barnets boende menas barnets faktiska bosättning. Boendet kan antingen vara enbart hos den ena föräldern, eller växelvist boende mellan båda föräldrarna. Barnets boende hänger ihop med vårdnadsfrågan. Om barnet står under ensam vårdnad av en förälder, bestämmer den föräldern om barnets boende. Om barnet står under gemensam vårdnad, får rätten på talan av en eller båda föräldrar besluta vem av föräldrarna som barnet ska bo tillsammans med, enligt 6 kap. 14 a § föräldrabalken. Likt vårdnadsfrågan kan föräldrar som själva kommer överens avtala om barnets boende. Avtalet om barnets boende ska då vara skriftligt och godkännas av socialnämnden. Föräldrarna kan i detta fall vända sig till domstolen för att få överenskommelsen om barnets boende fastställt av domstolen i ett beslut.

För att barnet ska kunna bo växelvis mellan föräldrarna ställs relativt höga krav på föräldrarnas samarbetsförmåga. Föräldrarna måste sätta barnets behov före sina egna, och acceptera att barnets vardag över tiden kan förändras till följd av umgänge med kamrater och fritidsaktiviteter. Det är båda föräldrarnas ansvar att ställa upp för barnet i förhållande till skola och fritidsaktiviteter. Kravet på föräldrarnas flexibilitet och ansvarstagande som ställs upp vid växelvis boende är inte alltid enkelt att leva upp till för två föräldrar som separerat och inte är helt välvilligt inställda till varandra. En annan förutsättning är att föräldrarna måste bo förhållandevis nära varandra rent geografiskt, så att barnet inte behöver färdas för långt mellan föräldrarna varje vecka. Barnets egen vilja avseende boende ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad. Om barnet är tonåring anses barnet ofta ha nått en sådan ålder och mognad att stor vikt ska fästas vid barnets egen vilja.

Vem barnet ska bo hos bedöms med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet, enligt 6 kap. 2 a § föräldrabalken. Om barnet står under ensam vårdnad av en förälder, bestämmer den föräldern om barnets boende. Som vid vårdnadsfrågan anses en överenskommelse om boende mellan föräldrar i regel ligga i linje med barnets bästa. Om föräldrarna inte kan nå en överenskommelse, är det upp till domstolen att besluta om barnets boende. Domstolens bedömning görs i princip på samma grunder som vårdnadsfrågan. Vad som särskiljer boende från vårdnad är framförallt att växelvisboende ställer särskilda krav på föräldrars samarbetsförmåga, som är mer långtgående än kravet på samarbete vid gemensam vårdnad.

Domstolen kan besluta om boende även när rätten dömer till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Det krävs inte något yrkande från parterna för att rätten ska besluta om barnets boende i en vårdnadstvist. Vanligtvis brukar dock parterna yrka om såväl boende som umgänge samtidigt som yrkandet om vårdnad framställs.

Umgänge

Barnets umgängesrätt regleras i 6 kap. 15 § föräldrabalken. Barn ska ha rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffas eller genom annan kontakt. Telefonsamtal, skype och gammal hederlig brevväxling är exempel på sådan ”annan kontakt”. Lagstiftningen är utformad så att umgänget är en rättighet som tillkommer barnet, och inte tvärtom. Det är alltså inte förälderns rättighet att träffa sitt barn som står i fokus, utan utgångspunkten är att barnet har en umgängesrätt med föräldern eftersom det antar vara till barnets bästa att umgås med båda föräldrarna.

Umgängesfrågan prövas individuellt med utgångspunkt i vad som anses bäst för barnet. Genom den individuella prövningen kan umgängesformen anpassas efter barnets behov. Om den ena föräldern haft begränsad eller ingen kontakt med barnet är umgänget ofta inledningsvis av mer begränsad art, för att sedan successivt utökas.

Vid vissa fall anses det vara till barnets bästa att inte alls ha något umgänge med den andra föräldern. Detta gäller exempelvis om barnet utsatts för övergrepp av föräldern. Frågan är om umgänget riskerar att skada barnet. Det kan utifrån barnpsykologisk forskning vara så att barnet tar mer skada av att aldrig träffa en förälder än att barnet vid enstaka tillfällen träffar föräldern under kontrollerade former med andra vuxna närvaro. Detta har sin grund i att barn som inte får träffa en förälder kan växa upp med en orealistisk och fantasifylld bild av föräldern. Det anses då bättre att barnet kan ges en realistisk bild av föräldern. Det kan dock ifrågasättas om barnet verkligen gynnas av att ha umgänge med en ansvarslös förälder som har en missbruksproblematik och historia av att behandla barnet illa. Ett belysande rättsfall är Svea hovrätts dom från den 5 juni 2000 i målet T 598-00. Fadern hade hotat att döda båda barnen, modern och sig själv. Trots detta beslutade hovrätten om att barnet skulle umgås med fader, dock med närvaro av en kontaktperson. Hovrätten ansåg att faderns mordhot inte innebar någon risk för att fadern skulle skada barnen.

En förälder som vill umgås med sitt barn kan framföra ett yrkande om umgänge till domstolen. Yrkandet är preciserat till umgänge under vissa tider. Yrkandet om umgänge kan exempelvis avse jämna veckor fredag kl 17 till söndag kl 18. Domstolen är inte begränsad till att döma utifrån parternas yrkanden, utan kan ändra umgänget både i utökande och minskande riktning. Om en förälder inte vill umgås med sitt barn, kan inte rätten tvinga föräldern till umgänge med barnet. Detsamma gäller om föräldern visserligen vill umgås med barnet, men inte i den utsträckning som barnet önskar. Det vore verkningslöst att försöka verkställa ett umgängesförordnande för en ointresserad förälder. En sådan situation skulle förmodligen även vara mer till skada för barnet än inget umgänge alls, eftersom föräldern då inte umgås med barnet utifrån en egen vilja utan ifrån en påtvingad skyldighet.

Även om det förekommer att föräldrar inte vill umgås med sina barn, är den vanligaste situationen tvärtom. Föräldern som inte är vårdnadshavare vill ofta umgås med barnet på helger. Vid sådana situationer kan den vårdnadshavande föräldern invända att det finns en risk för att barnet far illa vid umgänge med den andra föräldern. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2003 s. 372 konstaterat att även om det finns risk för att barnet far psykiskt illa vid umgänge med en förälder, så kan denna risk motverkas genom att en kontaktperson närvarar vid umgänget. I det aktuella rättsfallet hade fadern uppvisat ett aggressivt, stressat och känslomässigt instabilt beteende under socialtjänstens utredning. Fadern hade emellertid tilldelats umgänge eftersom att risken för att barnet far illa motverkades genom att umgänge skedde i begränsad omfattning under medverkan av kontaktperson.

Umgängesstöd

I bedömningen av vad som är barnets bästa anses barnet ha ett behov av en nära och god kon-takt med båda sina föräldrar. Barnet har därför enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken rätt till umgänge med båda sina föräldrar. Ibland kan det krävas att en tredje person är närvarande vid barnets umgänge med den ena föräldern. Detta om umgänget anses vara riskfyllt eller om det var väldigt längesedan som barnet träffade föräldern. Det kan också handla om att föräldrarna är i behov av någon som medverkar vid hämtning och lämning för att undvika att föräldrarna ska hamna i konflikter när barnet är med. Umgängesstöd regleras i 6 kap. 15 c § föräldrabalken och det är endast domstolen som kan besluta om umgängesstöd.

Umgängesstödet gäller endast för en begränsad tid och det är familjerätten som ansvarar för att utse en umgängesstödjare. Det är därför viktigt att höra med familjerätten först för att försäkra sig om att det är möjligt att få fram en umgängesstödjare. Umgänge med umgängesstöd ska inte pågå under en längre tid än ett år.

Kontaktperson

Socialnämnden kan utse en kontaktperson för ett barn. Kontaktpersonen ska då hjälpa barnet med personliga angelägenheter, enligt 3 kap. 6 b § 1 st. socialtjänstlagen. En kontaktperson skiljs från någon som utses som umgängesstöd då kontaktpersonen utses av socialnämnden istället för domstolen och inte kan utses mot den enskildas vilja.

5. Muntlig förberedelse

Så går det till

Den muntliga förberedelsen är ett sammanträde med parterna och deras ombud. Om det behövs fattas efter den muntliga förberedelsen ett interimistiskt beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Innan dess brukar tingsrätten ha frågat socialnämnden om det finns något i socialregistret om föräldrarna och barnen som tingsrätten behöver veta. Om det kommer fram uppgifter om att det förekommit våld, missbruk i hemmet eller andra omständigheter som kan innebära en risk för barnet kan tingsrätten också ta in snabbupplysningar från familjerätten. Då träffar en familjerättssekreterare föräldrarna och samtalar också med barnen om det är lämpligt. Detta görs för att tingsrätten ska få så mycket underlag som möjligt inför ett interimistiskt beslut om vårdnad, boende eller umgänge som grundar sig på barnets bästa.

Vid den muntliga förberedelsen försöker tingsrätten få parterna att komma överens om en åtminstone tillfällig lösning fram till huvudförhandlingen. Det diskuteras också om det är aktuellt med ytterligare utredningar från socialtjänsten. Den utredning som tingsrätten kan begära från familjerätten består av samtal med föräldrarna och besök i deras hem och samtal med barnen. Vidare tas det in information från t.ex. barnens skola eller förskola. I de flesta fallen gör även utredarna en bedömning av vad som skulle vara bäst för barnen i fråga om vårdnad, boende eller umgänge. Detta då barnens bästa är avgörande när tingsrätten bestämmer frågor som gäller vårdnad, boende eller umgänge.

Tingsrätten kan också besluta om att föräldrarna ska gå i samarbetssamtal eller besluta om medlare för att hjälpa dem att komma överens om föräldrarna samtycker till det. Samarbetssamtalen hålls på familjerätten och syftet är att föräldrarna ska nå en överenskommelse som kan skrivas ner i ett avtal som föräldrarna och familjerätten skriver under. Då gäller detta avtal som en dom och målet kan avslutas om föräldrarna i samband med överenskommelsen tar tillbaka sin begäran vid domstolen. Om föräldrarna går med på att en medlare försöker få dem att komma överens utser tingsrätten en person utanför domstolen som har särskild kunskap inom området.

Lyckas föräldrarna inte komma överens under den muntliga förberedelsen fattar tingsrätten ett interimistiskt beslut om det är nödvändigt. Det interimistiska beslutet lämnas ut ungefär 10 dagar efter den första muntliga förberedelsen. Det gäller tills vidare och kan när som helst ändras under målets gång. Vid den muntliga förberedelsen ska rätten även upprätta en tidsplan för målets handläggning enligt 42 kap. 6 § 4 st. rättegångsbalken. Tidsplanen är tänkt att ge parterna en god överblick över den rättsliga processen.

6. Domstolens utredningsskyldighet

VBU-utredning

Enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken är det rättens ansvar att se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utsedda. Om rätten anser att det behövs mer utredningar får rätten uppdra åt socialnämnden att utföra vårdnads-, boende- och umgängesutredningar. Utredningarna får inte hämtas in rutinmässigt utan endast när uppgifterna behövs för att kunna fatta ett beslut. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen ska var slutförd. Tiden kan sedan förlängas men utredningen ska ske skyndsamt. Vanligtvis tar en vårdnads-, boende-, och umgängesutredning mellan 3-6 månader. Utredningarnas syfte är att fastställa vad som är barnets bästa. Utredningen bör innehålla uppgifter om det finns några risker för att barnet far illa, hur barnets behov av en nära och god kontakt med föräldrarna kan tillgodoses, barnets egen inställning, barnets anknytning till föräldrarna och föräldrarnas samarbetsförmåga. Utredaren ska också ge sin bild av föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare, boendeförälder eller umgängesförälder. Förslaget till beslut från utredaren ska vara väl motiverat och beskriva vilka konsekvenser det kan leda till för barnet.

Medling

Domstolen gör stora insatser för att försöka få föräldrarna att komma överens genom att ta sitt föräldraansvar för att förhindra allt för långa processer. När det inte lyckas kan en medlare utanför domstolen kopplas in för att hjälpa föräldrarna att hitta en samförståndslösning som är till barnens bästa. Medlaren kan gå betydligt längre än domaren i sina försök och även ta upp frågor som inte är aktuella att döma över men som ändå har betydelse för en lösning av konflikten. Detta kan exempelvis vara frågor om fördelning av ekonomiska bidrag mellan föräldrarna. Medlaren kan även pröva och utvärdera hur ett umgänge mellan ena föräldern och barnet fungerar. Medlaruppdraget gäller inledningsvis under en månad men kan förlängas om det behövs längre tid för att komma fram till en bra lösning av konflikten.

Samarbetssamtal

Samarbetssamtal är vanligtvis ett första steg för att komma överens innan advokater kopplas in och en vårdnadstvist påbörjas. Det är familjerätten som har hand om samarbetssamtalen och de är kostnadsfria. Kommunen ska sörja för att föräldrar erbjuds samarbetssamtal under sakkunnig ledning, enligt 5 kap. 3 § föräldrabalken. Domstolen kan också efter att en process inletts besluta om samarbetssamtal. Det förutsätts då att båda föräldrarna frivilligt går med på att närvara vid samtalen. Under samtalen kan föräldrarna få hjälp med att upprätta avtal som måste vara skriftliga och godkända av socialnämnden för att sedan kunna verkställas av domstol.

Samförståndslösning

Medlingen och samarbetssamtalens syftar till att nå fram till en samförståndslösning i frågor som rör vårdnad-, boende-, och umgängesfrågor. Detta då att föräldrar kommer överens betraktas som en viktig del i tvister om vårdnad, boende och umgänge. Anledningen till varför överenskommelser är så pass viktiga är då det dels anses vara bra för barnet att föräldrarna är överens, dels då det är föräldrarna som bäst kan tillvarata sina barns behov. Föräldrarnas lösning anses därför i de flesta fall överensstämma med barnets bästa.

Konflikt och försoning

I syfte att stärka barnperspektivet i tvister som behandlar vårdnad, boende och umgänge erbjuds parterna ett nytt tillvägagångssätt som kallas konflikt och försoning. Tillvägagångssättet bygger på ett samarbete mellan tingsrätten och familjerätten vilket resulterar i att en familjerättssekreterare finns med redan vid den muntliga förberedelsen. Familjerättssekreterarens uppgift är att öka fokus på barnets behov och att bidra med kunskap om barn. För att det ska vara aktuellt med konflikt och försoning krävs att parterna blivit informerade om det och inte sätter sig emot att tillvägagångssättet tillämpas. Ombuden hjälper inte sina parter på samma sätt som vid en ”ordinär tvist” utan ordföranden vänder sig istället direkt till parterna som får redogöra för sin syn av vad som krävs för att barnets behov ska tillgodoses. Efter att medling skett på den första muntliga förberedelsen fattas ett interimistiskt beslut som gäller fram till nästa muntliga förberedelse. Parterna får mellan de muntliga förberedelserna i tingsrätten den hjälp och det stöd som behövs för att minska konflikterna mellan föräldrarna. Vid den andra muntliga förberedelsen får parterna redogöra för hur det interimistiska beslutet har fungerat och familjerättssekreteraren är där igen för att lämna information om eventuella inhämtade upplysningar och hur samarbetet mellan parterna har varit sedan sist. Efter medling når parterna förhoppningsvis en slutlig överenskommelse som resulterar i en dom. Lyckas parterna däremot inte komma överens övergår målet till ordinär handläggning. Det kan finnas anledning att byta ut både domaren och familjerättssekreteraren då om det krävs nya utredningar.

7. Huvudförhandling

Så går det till

När målet är tillräckligt förberett och eventuella utredningar är färdiga och redovisade kallar tingsrätten berörda parter till förhandling i tingsrätten. Domstolen består vanligtvis av en yrkesdomare och tre nämndemän. Huvudförhandlingen varar normalt inte under längre tid än en arbetsdag. Ombuden presenterar parternas yrkanden och skälen till varför domstolen ska döma till partens fördel i ombudets sakframställan.

Bevisning

Parterna kommer förhöras av sina egna ombud och motpartens ombud och även i vissa fall av tingsrättens ordförande. Frågorna syftar till att få fram information om parterna och om barnet för att belysa parternas föräldraförmåga, samarbete och relationer till barnet. Om parterna har åberopat vittnen kommer då också förhöras. Vittnena kommer få frågor om allt som har med tvisten att göra.

Förutom den muntliga bevisningen tillkommer skriftlig bevisning i som utgörs dels av bevisning av parterna som kan bestå av sms-korrespondens och bilder, dels av handlingar och utredningar som exempelvis journalanteckningar, snabbyttranden och vårdnads-, boende- och umgängesutredningen.

Tingsrättens dom

Domen offentliggörs senast två veckor efter huvudförhandlingen. I domen tar tingsrätten hänsyn till om det finns en risk för att barnet eller någon i familjen utsätts för övergrepp eller om barnet riskerar att olovligen förs bort och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Barnets vilja tar domstolen också hänsyn till om barnet anses vara tillräckligt gammalt och moget. Tingsrätten kan inte döma ut gemensam vårdnad om båda föräldrarna motsätter sig det. Förutom vårdnaden kan tingsrätten även besluta om barnets boende, umgänge och umgängeskostnader i domen. Umgänget är vanligtvis reglerat i detaljnivå som innefattar klockslag när barnen ska hämtas och lämnas och särskilda helgumgängen.

8. Verkställighet

Ansökan om verkställighet hos tingsrätten

Om den ena föräldern inte följer det som står i domen om exempelvis umgänge har föräldern möjlighet att begära verkställighet av domen hos tingsrätten. Det påbörjar en ny rättegång som kan sluta med att tingsrätten beslutar om att parten t.ex. måste följa domen och att parten måste betala ett vitesbelopp om parten inte medverkar till att barnet får rätt till umgänget som föräldern beslutat om. I sista hand kan det också betyda att barnet ska omhändertas och lämnas över till den andra föräldern med hjälp av polis och socialtjänst. Då barnets bästa är vägledande även för tvisten om verkställighet är det viktigt att domstolen i första hand försöker få parten att frivilligt överlämna barnet. En dom kan vidare inte verkställas mot ett barns vilja om barnet anses vara tillräckligt gammalt och moget för att barnets vilja ska beaktas. Tidigare ansågs barn över 12 år vara tillräckligt gamla och mogna men nu måste en enskild prövning göras i varje fall.

9. Överklagan

Prövningstillstånd till hovrätten

Om en part inte är nöjd med tingsrättens dom kan parten kontakta sitt ombud som inom tre veckor från att domen meddelades kan överklaga till hovrätten. Sista dagen för överklagande finns angiven i domens bilaga där instruktioner för överklagandet också finns med. Det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva målet och hovrätten ger prövningstillstånd om hovrätten är tveksam till om tingsrätten dömt rätt, om prövningstillstånd krävs för att hovrätten ska kunna bedöma om tingsrätten dömt rätt, om det är viktigt att hovrätten prövar målet för att andra domstolar ska få vägledning inför framtida bedömningar av liknande frågor eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Överklagandet skickas till tingsrätten som fattat beslutet som först gör en prövning om överklagandet skickats inom rätt tid och sedan skickar vidare det till hovrätten. Om hovrätten ger prövningstillstånd prövar de målet på nytt i sin helhet.

Boka tid hos oss

Du bokar enkelt en gratis inledande rådgivning genom att ringa eller boka en tid online.

Ställ en fråga



    Integritetspolicy


    Sök i vår frågedatabas