fbpx

Arv

Arv

Innehållsförteckning

1. Historik
2. Rätt att ta arv
3. Arvsordningen
4. Makes arvsrätt och efterarv
5. Laglott
6. Förskott på arv
7. Flödesschema över arvsordningen
8. Testamente och arvsavtal
9. Förverkande av arvsrätten
10. Preskription av arvsrätten
11. Boutredning
12. Bodelning
13. Arvskifte
14. Internationella frågor
15. Källförteckning

1. Historik

Genom historien har svensk lag beträffande arvsrätten balanserat tre skilda intressen. Dessa intressen är; barnens intresse att ärva sina föräldrar, makens eller makans intresse att kunna leva kvar i ett så intakt hem som möjligt samt arvlåtarens intresse att fritt kunna förfoga över sin egendom.

I några av Sveriges äldsta lagar, exempelvis i Götalagen, tillämpades den så kallade gradualprincipen. Denna princip innebar att den person som stod överst i arvsordningen tog hela arvet. Då barnens intresse vid denna tid ansågs vara det starkaste var det i regel arvlåtarens äldsta barn som ärvde. Vid Svealagens tillkomst infördes istället parentelprincipen, en princip som används än i dag, om än i modifierad version. Principen innebär att den avlidnas släktingar delas in i arvsklasser, så kallade parenteler, med olika förtursrätt till arvet. En arvsklass tog alltid hela arvet och först om det saknades arvtagare i en arvsklass gick arvet vidare till nästa klass.

Genom historien har kvinnor och utomäktenskapliga barn som arvtagare haft en sämre ställning än män och barn födda inom äktenskapet. Medan kvinnor fick samma arvsrätt som män genom Magnus Erikssons stadslag på 1350-talet fick utomäktenskapliga barn vänta till år 1969, 11 år efter Ärvdabalkens införande, för att efter sin far tillerkännas samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet.

Fram till 1928 och arvslagens tillkomst fanns det inget skydd för den efterlevande maken i arvsrätten, det skydd som fanns återfanns istället i giftorätten. Genom arvslagen fick efterlevande make rätt till hela arvet i det fall den avlidna saknade barn. Hade arvlåtaren barn tog de istället hela arvet men blev underhållspliktiga gentemot den efterlevande maken. Först genom dagens Ärvdabalk, införd år 1987, fick efterlevande make arvsrätt före gemensamma barn.

Den avlidnas förmåga att själv förfoga över sin egendom regleras genom möjligheten att upprätta testamente. Testamentsrätten har funnits i svensk lag sedan 1200-talet men då den stred mot rådande uppfattning om att egendom skulle behållas i familjen utvecklades systemet mycket långsamt och regleringen var utformad på ett sätt som gjorde arvlåtarens möjligheter att fritt testamentera sin egendom mycket små.

Först år 1857 reformerades testamentsinstitutet så att det gällde på samma sätt i städerna som på landsbygden. Reformen innebar även att bröstarvingars laglott fastställdes till hälften av arvlåtarens egendom, en uppdelning som kvarstår än idag, samt att arvlåtaren var fri att förfoga över resterande del.

Ett avgörande årtal för den moderna arvsrätten är 1958 då den första versionen av Ärvdabalken ersatte lag om arv, lag om testamente, lag om arvsavtal samt lag om boutredning och arvskifte. År 1987 ändrades delar av Ärvdabalken till följd av en reformering av Äktenskapsbalken, bland annat genom ovan nämnda rätt för efterlevande make att förvalta arvet före gemensamma bröstarvingar. Även på senare år har det dock hänt viktiga saker på arvsrättens område, senaste ändringen av stor relevans genomfördes år 2004 och innebar att arvsskatten avskaffades.

2. Rätt att ta arv

Vem som kan ärva regleras i 1 kap. Ärvdabalken (fortsättningsvis ÄB). Endast den som lever eller är ett foster vid arvlåtarens död kan vara arvinge. Är det fråga om ett foster är en förutsättning för arvsrätt att fostret lever vid födseln. Om det är oklart vem av arvlåtaren eller arvtagaren som avlidit först, exempelvis om båda omkommit i en olycka, förutsätts att arvtagaren avlidit först varför denne inte ska ta del i arvet efter arvlåtaren. Som utgångspunkt har utländska medborgare samma rätt som svenska medborgare att ta del i arv i Sverige. I det fall en svensk medborgare i ett annat land inte har samma möjligheter som en inhemsk att ta del i ett arv kan regeringen dock förordna att samma inskränkningar gäller mot det andra landets medborgare i Sverige.

3. Arvsordningen

3.1. Grundprinciperna

Den moderna arvsrätten lutar sig mot tre grundprinciper. Nationalencyklopedin redogör för dessa på följande sätt:

  • Parentelprincipen – Den princip enligt vilken arvet fördelas. Arvlåtarens släktingar delas upp i tre arvsklasser med möjlighet att ta del av arvet. Arvsklasserna, parentelerna, är; bröstarvingar, föräldrar samt mor- och farföräldrar. Först om en arvsklass är tom går arvet vidare till nästa arvsklass.
  • Stripalgrundsatsen – Reglerar hur arvet fördelas inom en arvsklass och stipulerar att varje gren i en arvsklass tar lika stor del av arvet. Finns det tre bröstarvingar tar således varje arvinge en tredjedel av arvet. Stripalgrundsatsen gäller på arvet efter det att testamenterad egendom avräknats.
  • Istadarätten – Träder i kraft i det fall en person i en arvsklass, som annars skulle ha tagit del i arvet, avlidit före arvlåtaren. Principen säger att arvtagarens barn i sådant fall träder i dennes ställe. Har en avliden arvtagare flera barn tar de lika andel av arvtagarens lott. Istadarätten gäller första arvsklassen, då arvlåtarens barnbarn kan ta del av arvet i en bröstarvinges ställe, andra arvsklassen, då arvlåtarens syskon kan ta del av arvet i en förälders ställe, och tredje arvsklassen, då arvlåtarens mostrar/fastrar/morbröder/farbröder kan ta del av arvet i en mor- eller farförälders ställe.

När arvsklasserna, och de arvtagare som kan träda i en arvtagares ställe enligt istadarätten, är uttömda finns inga ytterligare släktingar som kan ärva arvlåtaren.

3.2. Den första arvsklassen

I den första arvsklassen finns arvlåtarens avkomlingar, dessa kallas för bröstarvingar. För bröstarvingars arvsrätt redogörs i 2 kap. 1 § ÄB som säger att varje barn ska ta lika lott. Om ett barn är dött träder barnets avkomlingar i dess ställe. Barnets avkomlingar ska då dela sin förälders lott lika mellan sig.

Bröstarvingarna är en särskilt skyddad arvsklass genom den så kallade laglotten. En laglott utgör hälften av det arv en bröstarvinge enligt lag har rätt till och kan användas för att jämka en arvlåtares testamente. Mer om hur laglotten påverkar arvets fördelning går att läsa nedan under rubriken ”Laglott”.

En bröstarvinges arvsrätt kan påverkas av två saker; att arvlåtaren vid dödsfallet var gift och att arvlåtaren skrivit ett testamente. Den efterlevande makens rätt att förvalta arvet beror på om bröstarvingen är makarnas gemensamma barn eller inte, för dessa scenarier redogörs under rubriken ”Makes arvsrätt och efterarv”. Ett testamentes påverkan på en bröstarvinges arv förklaras närmare under rubriken ”Arvsavtal och testamente”.

Att adoptivbarn har samma arvsrätt som biologiska barn framgår av 4 kap. 21 § Föräldrabalken. Fosterbarn har däremot ingen arvsrätt då de i rättslig mening inte är arvlåtarens barn och därmed inte finns uppräknade i någon av Ärvdabalkens arvsklasser. För att ett fosterbarn ska få del i egendomen efter en avliden fosterförälder krävs därför att den avlidna testamenterat egendom till förmån för fosterbarnet. Fosterbarnet har arvsrätt till sina rättsliga föräldrar.

Beträffande de utomäktenskapliga barn som före 1970 inte hade arvsrätt efter sin far gäller idag en särskild övergångsbestämmelse. Bestämmelsen kräver att ”annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen[…]” för att barnet till den avlidna ska ha rätt att ta del av arvet.

3.3. Den andra arvsklassen

I det fall den avlidna inte har några arvtagare i första arvsklassen går arvsrätten vidare till andra arvsklassen, reglerad i 2 kap. 2 § ÄB. I andra arvsklassen finns arvlåtarens föräldrar, som ska ta hälften vardera av arvet. Om någon av föräldrarna är död ska den förälderns övriga barn, arvlåtarens syskon eller halvsyskon, dela på förälderns lott. Ett avlidet syskons avkomlingar ska träda i dennes ställe, varje avkomling tar lika lott.

Om båda föräldrarna är avlidna ärver halvsyskon bara av den andel som skulle ha tillfallit den gemensamma föräldern, detta till skillnad från helsyskon som ärver från båda föräldrarnas andelar. Om det inte finns några syskon eller syskons avkomlingar, men någon av föräldrarna lever, tar den föräldern hela arvet.

3.4. Den tredje arvsklassen

Om det inte finns någon arvtagare i vare sig första eller andra arvsklassen går arvsrätten vidare till tredje, och sista, arvsklassen. Regleringen återfinns i 2 kap. 3 § ÄB som säger att tredje arvsklassen utgörs av arvlåtarens far- och morföräldrar samt, om de är avlidna, deras barn. Var och en av far- och morföräldrarna tar lika lott. Om en far- eller morförälder är avliden, delar dennes barn på arvslotten. Om den avlidna far- eller morföräldern inte har några barn ska far- eller morföräldern på samma sida ta den dödes lott. Om även denne är död men har efterlämnat barn, tar barnen den dödes lott. Om det inte finns några arvingar på den ena sidan går hela arvet till arvingarna på den andra sidan.

I 2 kap. 3 § används uttrycket barn istället för avkomlingar när det talas om vem som kan gå istället för en död arvinge. Det innebär att arvsrätten stannar vid far- och morföräldrarnas barn, det vill säga arvlåtarens fastrar/farbröder/mostrar/morbröder. Far- och morföräldrarnas barnbarn, arvlåtarens kusiner, har således ingen arvsrätt.

Vad som gäller far- och morföräldrar gäller på samma sätt för en förälders föräldrar i det fall föräldraskapet uppstått till följd av insemination förutsatt att inseminationen genomförts i enlighet med gällande lagstiftning, 2 kap. 3 § 3 st ÄB.

3.5. Allmänna arvsfonden

När de tre ovanstående arvsklasserna är uttömda kvarstår inte någon arvsrätt enligt ärvdabalkens regler, detta förtydligas genom 2 kap. 4 § ÄB. I det fall den avlidna inte har några arvtagare och inte heller var gift eller har testamenterat sin egendom ska arvet tillfalla allmänna arvsfonden i enlighet med 5 kap. 1 § ÄB.

Pengar som går till allmänna arvsfonden går sedan i första hand till projekt som drivs av ideella föreningar och som syftar till att stärka barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning, 5-7 §§ lag om allmänna arvsfonden.

4. Makes arvsrätt och efterarv

En makes arvsrätt existerar parallellt med övriga arvsregler och påverkas främst av huruvida den avlidna maken har barn, inom respektive utom äktenskapet, med den efterlevande maken. I detta kapitel kommer vi att gå igenom hur en makes arvsrätt skiljer sig från övriga arvtagares arvsrätt samt vilka rättigheter och skyldigheter efterlevande make har i relation till eventuella arvtagare enligt 2 kap. ÄB.

4.1. Makes arvsrätt och basbeloppsregeln

Om arvlåtaren var gift ska kvarlåtenskapen (arvet) som utgångspunkt och i enlighet med 3 kap. 1 § 1 st. ÄB tillfalla den efterlevande maken. Enligt samma paragraf framgår dock att i det fall arvlåtaren efterlämnar en bröstarvinge som inte är gemensam med den efterlevande maken, ett så kallat särkullbarn, omfattar den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen särkullbarnets arvslott endast om denne väljer att avstå från sin arvsrätt. Ett avstående från arvsrätten av ett särkullbarn till förmån för den efterlevande maken kan ske i enlighet med 3 kap. 9 § ÄB och innebär att särkullbarnet istället har rätt att få ut sitt arv efter den först avlidna maken vid den efterlevande makens död på samma sätt som makarnas gemensamma barn. Av detta framgår motsatsvis att ett särkullbarn har rätt att få ut sitt arv utan hinder av efterlevande makes arvsrätt och att det endast är särkullbarnet själv som kan påverka denna rätt. En gemensam bröstarvinge till den avlidna och efterlevande maken har inte möjlighet att kräva ut sitt arv efter den först avlidna föräldern utan får istället ut arvet efter den först avlidna föräldern vid den efterlevande förälderns död.

Till skydd för efterlevande make, ett skydd som trumfar särkullbarnets rätt att få ut sitt arv direkt, finns den så kallade basbeloppsregeln som återfinns i 3 kap. 1 § 2 st. ÄB. Enligt basbeloppsregeln har den efterlevande maken alltid rätt att vid bodelningen efter den avlidna makens död komplettera sin egen andel (enskild egendom samt giftorättsgods) med den avlidna makens kvarlåtenskap så att den kvarlevande makens egendom uppgår till ett värde motsvarande fyra prisbasbelopp. Denna rätt för efterlevande make går som sagt före särkullbarns rätt och kan inte heller inskränkas av den avlidna maken genom testamente.

Av 3 kap. 1 § lag om registrerade partnerskap framgår att regler som gäller för makar i fråga om arv även gäller för personer som ingått registrerat partnerskap. En efterlevande sambo har däremot inte arvsrätt, detta framgår av en avsaknad av reglering i lagstiftningen. För att efterlevande sambo ska ärva mer än det hen har rätt till genom bodelning krävs att den avlidna sambon testamenterat egendom till förmån för den efterlevande sambon. Inte heller efterlevande make har arvsrätt i det fall det vid arvlåtarens död pågick mål om äktenskapsskillnad, detta i enlighet med 3 kap. 10 § ÄB.

4.2. Efterarv

Om det vid den efterlevande makens död finns någon arvtagare till den först avlidna maken som inte fått ut sitt arv, så kallade efterarvingar, ska i enlighet med 3 kap. 2 § 1 st. ÄB som huvudregel hälften av den efterlevande makens bo tillfalla de efterarvingar med bäst arvsrätt efter den först avlidna maken, förutsatt att dessa arvingar tillhör första eller andra arvsklassen. Vem som har bäst arvsrätt avgörs med ledning av arvsklasserna i 2 kap. ÄB. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som ska tillfalla efterarvingarna. Detta innebär att till skillnad från släktingar till den avlidna som ärver i enlighet med 2 kap. ÄB och har full äganderätt till arvet ärver makar varandra endast med så kallad fri förfoganderätt. Förbudet att testamentera egendom som innehas med fri förfoganderätt gäller, enligt NJA 1995 s. 303, inte konkret egendom utan en ideell andel.

Att egendom innehas med fri förfoganderätt medför, förutom nämnda inskränkning att egendomen inte får borttestamenteras, enligt 3 kap. 3 § 1 st. ÄB att efterlevande maken genom gåva eller liknande inte väsentligen får minska boets storlek utan att ha tagit tillbörlig hänsyn till arvingarna efter den först avlidna maken. Efterlevande make får således både använda och sälja egendom som innehas med fri förfoganderätt. I rättsfallet NJA 2013 s. 736 konstateras att en minskning av boet med 18 procent inte är tillräckligt för att utgöra en väsentlig minskning, för att en minskning ska anses vara väsentlig lär minskningen behöva uppgå till 20-30 procent av boet.

Om en bröstarvinge vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne ska bröstarvingens andel i efterlevande makens bo i enlighet med 3 kap. 2 § 2 st. ÄB minskas i motsvarande mån.

Om den egendom som den efterlevande maken erhöll i arv efter den först avlidna maken utgjorde en annan andel än hälften av den efterlevandes totala tillgångar efter bodelning och arv utgör samma andel efterarvingarnas andel i den efterlevande makens bo vid dennes död. Detta framgår av 3 kap. 2 § 3 st. ÄB och betyder i praktiken bland annat att efterarvingar till den först avlidna maken inte ska kunna ta del av egendom som är den efterlevande makens enskilda.

Om det vid den efterlevande makens död bara finns arvsberättigade efter en av makarna, ska de arvingarna enligt 3 kap. 8 § ÄB ärva allt. Som tidigare konstaterat inträffar detta om den efterlevande maken inte har några arvingar i någon av de tre arvsklasserna eller om den först avlidna maken inte har några arvingar i första eller andra arvsklassen.

3 kap. 5 § ÄB säger att när den efterlevande makens bo ska delas har makarnas respektive arvingar som utgångspunkt rätt att på sin lott erhålla egendom som tillhörde den make till vilken de är arvingar.

Om den efterlevande maken vid sin död är omgift ska vid dennes död kvarlåtenskapen delas för beräkning av efterarv före förrättande av de nya makarnas bodelning, detta i enlighet med 3 kap. 6 § 1 st. ÄB och i syfte att undvika att den nya makens egendom påverkar efterarvtagarnas arvsandel.

En annan situation som kan uppstå är om efterlevande maken gift om sig och bodelning ska ske medan denne ännu lever, exempelvis till följd av att den nya maken avlidit. I sådant fall ska egendom som vid tidpunkten för bodelning skulle utgjort efterarv efter den först avlidna maken avräknas från den efterlevande makens egendom innan dess att bodelning sker, 3 kap. 6 § 2 st. ÄB. Den avräknade egendomen ska dock efter bodelningen återföras till boet och även fortsatt förfogas över av den efterlevande maken.

4.3. Förminskning och förkovran

Den efterlevande maken har, som ovan angetts, full förfoganderätt över de tillgångar den avlidna maken efterlämnar. Denna förfoganderätt har dock vissa begränsningar. 3 kap. 3 § 1 st. ÄB redogör för fallet då den efterlevande maken genom gåva eller liknande, utan att ha tagit tillräcklig hänsyn till den först avlidnas arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Denna minskning ska då enbart beröra den efterlevande makens del i boet och arvingarna till den först avlidna maken ersätts vid den efterlevande makens död med egendom ur dennes andel. Som ovan berörts har domstolen i NJA 2013 s. 736 slagit fast att en väsentlig minskning som utgångspunkt innebär en minskning av egendomens värde med minst en femtedel.

3 kap. 3 § 2 st. ÄB säger att en gåva ska gå åter om inte den efterlevandes tillgångar är tillräckliga för att kompensera den först avlidna makens arvingar. Detta gäller dock endast om mottagaren av gåvan borde insett att gåvan inskränkte på arvingarnas arvsrätt samt om talan om att återbörda gåvan väckts inom fem år från dess att gåvan mottagits.

Om boets värde vid den efterlevande makens död istället överstiger boets värde vid tidpunkten för den först avlidnas död, så kallad förkovran, ska ökningen tillkomma endast den efterlevande makens arvingar. Detta gäller så länge det kan visas att egendomens värde ökat till följd av arv, gåva eller testamente alternativt om ökningen kan antas härröra från förvärvsarbete som ägt rum efter den först avlidna makens död. Detta framgår av 3 kap. 4 § 1 st. ÄB och samma sak gäller i enlighet med 3 kap. 6 § 3 st. och 3 kap. 7 § 3 st. ÄB om den efterlevande makens bo ökat i värde på grund av giftorätt eller bodelning vid nytt äktenskap eller samboskap.

I NJA 1978 s. 712 ansågs en ökning av den efterlevande makens egendom på grund av dennes tjänstepension inte vara sådan förkovran som avses i 3 kap. 4 § ÄB varför även den först avlidna makens arvingar skulle ta del av ökningen.

5. Laglott

Hälften av en bröstarvinges lagstadgade arvsandel utgör dennes laglott, 7 kap. 1 § ÄB. Laglotten är ett skydd för bröstarvingen och har företräde före testamente. Detta får följden att en person som har bröstarvingar i praktiken endast fritt kan testamentera hälften av sin egendom. I det fall en arvlåtare testamenterat en större del av sin egendom krävs dock att bröstarvingen, för att få ut sin laglott, påkallar jämkning av testamentet inom 6 månader från det att arvingen fick vetskap om testamentet, 7 kap. 3 § 1 och 3 st. ÄB.

Det en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente ska inte omfattas av den efterlevande makens arvsrätt så länge inte det jämkade testamentesvillkoret gäller till förmån för den efterlevande maken, 7 kap. 3 § 2 st. ÄB. Detta innebär att den efterlevande makens förtursrätt till arvet inte gäller egendom som arvlåtaren testamenterat till någon annan än den efterlevande maken. Om bröstarvingen som begär jämkning av testamentet är ett särkullbarn har arvingen rätt till sin laglott även om testamentesvillkoret som jämkas är till förmån för den efterlevande maken.

Från sin laglott är en bröstarvinge som huvudregel enligt 7 kap. 2 § ÄB skyldig att avräkna vad hen mottagit i förskott på sitt arv, läs mer om förskott under rubriken ”Förskott på arv”, samt vad hen mottagit genom villkor i arvlåtarens testamente. Arvlåtaren kan genom testamente eller genom villkor i samband med gåva frångå denna huvudregel.

Av 7 kap. 4 § 1 st. ÄB framgår att bröstarvingar har ett så kallat förstärkt laglottsskydd. Detta skydd innebär att en gåva som arvlåtaren under sin livstid gett, och som till följd av omständigheter eller villkor till syftet går att likställa med testamente, ska i fråga om avräkningsskyldighet och laglottsjämkning behandlas som om gåvan vore testamenterad. När en bröstarvinges laglott beräknas ska kvarlåtenskapen efter den avlidna ökas med gåvans värde. Om gåvan behöver jämkas för att bröstarvingen ska kunna få ut sin laglott ur den ökade kvarlåtenskapen ska del av gåvan återbäras från gåvomottagaren till boet. Talefristen för att göra gällande det förstärkta laglottsskyddet sträcker sig ett år från det att bouppteckningen avslutades, 7 kap. 4 § 2 st. ÄB. I rättsfallet NJA 1993 s. 594 ansågs talan väckt för sent då en bröstarvinge väckt talan inom ett år från en tilläggsbouppteckning men mer än ett år från huvudbouppteckningen.

I NJA 1985 s. 414 hade den först avlidne maken ett särkullbarn. Makarna hade inom loppet av cirka två månader upprättat flera äktenskapsförord och genomgått flera bodelningar. Rättshandlingarna ansågs sammantaget utgöra ett förfarande som var att jämställa med gåva. Gåvan i sin tur ansågs till syftet vara att likställa med testamente. Särkullbarnet, bröstarvinge till den först avlidne maken, hade därmed rätt att jämka ”testamentet” och utan beaktande av rättshandlingarna utfå sin laglott.

Enligt 7 kap. 4 § 3 st. ÄB får en utfästelse om gåva inte göras gällande i det fall detta skulle leda till intrång i bröstarvinges rätt till laglott, 7 kap. 4 § 3 st. ÄB.

NJA 1998 s. 534 uttalade domstolen att 7 kap. 4 § ÄB ska vara tillämplig om det går att anta en avsikt hos givaren att genom en gåva påverka successionen av sin egendom. Om givaren istället tycks ha haft ett eget riktat intresse av att företa rättshandlingen bör transaktionen till sitt syfte inte vara att likställa med testamente. Två typfall för när en gåva främst är avsedd att påverka successionen av egendomen menar domstolen är gåvor som företas då givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför inte längre har samma intresse av sin egendom samt då egendomen formellt ges bort men villkoren eller omständigheterna är sådana att gåvogivaren kan räkna med att fram till sin död kunna nyttja egendomen.

En bröstarvinge har rätt att få egendom som hen fritt kan förfoga över som sin laglott. Om arvlåtaren genom testamente till exempel tillerkänt någon nyttjanderätt eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga över viss kvarlåtenskap har bröstarvingen på sin laglott rätt att få annan egendom, 7 kap. 5 § ÄB.

Rätten att påkalla jämkning av testamente eller gåva tillfaller endast bröstarvingen och övergår inte till dennes borgenärer, 7 kap. 7 § ÄB.

6. Förskott på arv

Vad arvlåtaren i sin livstid har gett en bröstarvinge ska som utgångspunkt avräknas som förskott på bröstarvingens arv efter arvlåtaren. Detta gäller så länge ingenting annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Om mottagaren är en annan arvinge gäller den motsatta presumtionen, det vill säga att avräkning ska göras endast om det har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste ha varit avsett vid gåvotillfället. Båda dessa huvudregler framgår av 6 kap. 1 § 1 st. ÄB.

Om en make ur sitt giftorättsgods gett förskott på arv till makarnas gemensamma bröstarvinge ska förskottet i första hand avräknas från arvet efter den först avlidna maken och – om det inte räcker – från den andra makens arv. Detta gäller även om efterlevande make som förskott på arv till en gemensam bröstarvinge gett egendom som omfattas av bröstarvingens efterarvsrätt, 6 kap. 1 § 2 st. ÄB.

Som huvudregel ska avräkning göras med egendomens värde vid mottagandet, 6 kap. 3 § ÄB.

Som förskott på arv räknas inte kostnader som en förälder lagt ned på ett barns uppehälle och utbildning om det endast innebar att föräldern fullgjorde sin underhållsskyldighet. Inte heller sedvanliga gåvor vars värde inte står i missförhållande till givarens villkor ska avräknas från en bröstarvinges arv, 6 kap. 2 § ÄB.

Av 6 kap. 4 § ÄB framgår att i det fall ett förskott är större än bröstarvingens arvslott behöver överskjutande del inte återföras till boet om inte detta varit ett villkor när förskottet gavs. Däremot ska i detta fall, som i samtliga fall där förskott getts, värdet av förskottet läggas till kvarlåtenskapen vid beräkning av arvslotterna, 6 kap. 5 § ÄB.

Fall där förskottmottagaren avlidit före arvlåtaren regleras i 6 kap. 6 § ÄB. Har den avlidne förskottsmottagaren barn åligger skyldigheten att avräkna förskottet istället dem. Om arvet ska delas mellan flera grenar och den avlidne förskottstagaren inte har barn ska övriga arvingar inom samma gren avräkna förskottet på sina arvslotter. Övriga arvingar är dock inte skyldiga att ta en mindre del av kvarlåtenskapen än de hade gjort om förskottstagaren var i livet.

Vad en make av sitt giftorättsgods har gett ett styvbarn eller styvbarns barn ska som utgångspunkt avräknas på mottagarens arv efter den andra maken, 6 kap. 7 § ÄB. Som utgångspunkt ska också, om inte annat följer av 6 kap. 1 §, vad en efterlevande make har gett en sådan arvinge eller testamentstagare som har rätt att ta del i efterlevandes bo på grund av efterarv avräknas på mottagarens lott i detta. Bestämmelserna i 2-6 §§ ska tillämpas även i dessa fall.

7. Flödesschema över arvsordningen

 

 

8. Testamente och arvsavtal

Om en person under sin livstid har en önskan om att vid sin död frångå den lagstadgade arvsordningen i Ärvdabalken, alternativt om personen ifråga önskar styra vilken arvtagare som tar vilken egendom på sin lott, är den möjlighet som finns att tillgå att skriva testamente. I detta kapitel redogörs främst för hur ett testamente upprättas och hur det förhåller sig till övrig reglering i ärvdabalken, även arvsavtal och förmånstagarförordnande kommer dock beröras.

8.1. Testamente och klander av testamente

Som huvudregel krävs att en person för att kunna förordna om sin kvarlåtenskap genom att upprätta ett testamente har fyllt 18 år, detta framgår av 9 kap. 1 § ÄB. Samma paragraf säger dock att även personer från att de fyllt 16 år kan upprätta testamente om personen har rådighet över egendomen ifråga. En annan stark utgångspunkt är att den person som förordnas egendom genom testamente måste vara född vid testatorns död, alternativt avlad vid testatorns död och senare född med liv, 9 kap. 2 § ÄB.

För att ett testamente ska vara giltigt krävs att det upprättas skriftligen och att två vittnen signerar handlingen. Vittnena måste veta att handlingen de signerar är ett testamente men de behöver inte ha kännedom om testamentets innehåll. Dessa formkrav framgår av
10 kap. 1 § ÄB och följs av flera paragrafer som utvecklar hur testator och vittnen ska agera för att garantera testamentets giltighet. 10 kap. 5 § ÄB redogör för hur en testator kan återkalla testamentet om det inte längre ger uttryck för hens yttersta vilja, exempelvis genom att förstöra handlingen. En utfästelse om att inte återkalla förordnandet är inte bindande mot testatorn. Ändringar av ett testamente är enligt 10 kap. 6 § giltiga så länge de genomförs i enlighet med reglerna om upprättande av testamente.

11 kap. 10 § ÄB redogör för att ett testamentsförordnande kan vara specifikt och utgöra ett så kallat legat, till exempel genom att en testamentstagare tillerkänts en viss sak eller en viss summa pengar. Ett testamente kan även rikta sig till en eller flera så kallade universella testamentstagare som tillerkänns hela eller en viss andel av kvarlåtenskapen. En universell testamentstagare kan även förordnas den kvarlåtenskap som kvarstår efter att de legat som föreskrivits utgått. En viktig skillnad mellan de två sorternas förordnanden är att den som satts in som universell testamentstagare även blir dödsbodelägare, 18 kap. 1 § ÄB. För dödsbodelägarens roll redogörs vidare under rubriken ”Boutredning”.

I det fall testamentet innefattar förordnande av legat ska dessa utgå ur oskiftat bo och således inte påverka en viss arvslott mer än någon annan, 10 kap. 2 § ÄB. Vidare säger 10 kap. 3-5 §§ ÄB att legat som avser specifik egendom går före legat som avser pengar, att legat som avser viss egendom är utan verkan om egendomen inte finns kvar i arvlåtarens egendom samt att testamentstagaren inte kan kräva ersättning i det fall testamenterad egendom besväras av exempelvis panträtt.

Om en testamentstagare avlidit före testatorn träder testamentstagarens avkomlingar i dennes ställe om avkomlingarna har lagstadgad arvsrätt efter testatorn, 10 kap. 6 § ÄB. Är avkomlingarna ifråga exempelvis kusiner eller barn till den avlidnes vän kan de inte träda i testamentstagarens ställe, då delar istället övriga universella testamentstagare alternativt arvingar på den avlidne testamentstagarens lott, 10 kap. 7 § ÄB.

I det fall testamentet är till förmån för testatorns make eller sambo är förordnandet utan verkan om förhållandet upphört innan testatorns död, 10 kap. 8 § ÄB.

Som ovan nämnts kan en bröstarvinge påkalla jämkning av ett testamente om detta krävs för att bröstarvingen ska kunna få ut sin laglott. Sådan jämkning ska ske inom sex månader räknat från delgivningen, 7 kap. 3 § 3 st. ÄB. En arvinge som vill klandra ett testamente ska väcka en klandertalan, även för detta är fristen sex månader räknat från den dag hen delgivits testamentet, 14 kap. 5 § ÄB. Om arvingen försitter klanderfristen är talerätten förlorad.

Delgivning av testamente sker i enlighet med 14 kap. 4 § ÄB genom att bestyrkt kopia av testamenteshandlingen överlämnas till arvinge. En arvinge som redan godkänt testamentet behöver inte delges. En delgivning som verkställts av en testamentstagare gäller även för övriga testamentstagare.

I enlighet med 13 kap. ÄB är ett testamente inte giltigt om det upprättats under påverkan av en psykisk störning alternativt om testatorn upprättat handlingen under tvång, till följd av att en person missbrukat sin beroendeställning eller liknande. Testamentet gäller inte heller i de delar som avser egendom testatorn ej varit behörig att förfoga över eller om det föreligger formfel.

8.2. Arvsavtal och att avsäga sig arv

Ett arvsavtal, det vill säga ett avtal som arvlåtaren ingått innan sin död och som rör kvarlåtenskap efter arvlåtaren, är som regel inte giltigt. Även en utfästelse om gåva är ogiltig om inte utfästelsen kan göras gällande förrän efter gåvogivarens död. Endast om avtalet eller gåvan är utformad i formen av ett testamente kan den åberopas av berörd part, 17 kap. 3 § ÄB. Ett avtal om arv efter någon som ännu är i livet som sluts mellan den framtida arvtagaren och tredje part är inte heller giltigt. Detsamma gäller avtal om rätt på grund av testamente, 17 kap. 1 § ÄB.

Förutom arvsavtal berör 17 kap. ÄB även rätten att avsäga sig ett arv. Denna rätt nyttjas genom att arvingen skriftligen till arvlåtaren eller genom godkännande av testamente avsäger sig sin rätt till arv. En sådan avsägelse är inte bindande för en bröstarvinge i förhållande till laglotten. En underårig person kan inte med bindande verkan avsäga sig arv.

I NJA 2005 s. 309 uttalade HD att ett arvsavstående är av så ingripande betydelse att det måste krävas att arvsavståendet sker uttryckligen eller att det av omständigheterna är otvetydigt att arvingens avsikt varit att avsäga sig arvsrätten.

9. Förverkande av arvsrätten

En person som utsatt arvlåtaren för brott kan i vissa fall förverka sin rätt att ärva personen, 15 kap. 1 § 1-2 st. ÄB. Detta gäller alltid i fall där en person uppsåtligen och genom brott dödat arvlåtaren. Har en person istället orsakat arvlåtarens död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld är arvsrätten förverkad om gärningen utgjort brott för vilket det lindrigaste straffet som föreskrivs är ett års fängelse. Är den dödade arvinge eller testamentstagare efter någon annan, får gärningspersonen inte bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dödade hade levat.

Det sagda gäller endast om gärningspersonen är över femton år och det inte föreligger synnerliga skäl som talar för att arvsrätten ej ska anses förverkad, exempelvis om gärningspersonen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, 15 kap. 1 § 3-4 st. ÄB.

Arvsrätten är även förverkad för den person som genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla testamente eller att avstå därifrån om inte särskilda skäl talar emot ett sådant förverkande. Detsamma gäller om någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente, 15 kap. 2 § ÄB.

Vad som sagts ovan om gärningspersonens förverkade arvsrätt gäller även för den person som medverkat till brottet enligt Brottsbalkens regler om medhjälp, 15 kap. 3 § ÄB. Om någon har förverkat sin rätt till arv, ska arvet fördelas som om denne dött före arvlåtaren, 15 kap. 4 § ÄB. Arvet går således vidare, exempelvis till gärningspersonens avkomlingar.

10. Preskription av arvsrätten

Beroende på omständigheterna finns det ett antal olika preskriptionstider att beakta för en arvinge som vill göra gällande sin arvsrätt. Den allmänna preskriptionstiden är tio år räknat från dödsfallet alternativt från den senare tidpunkt för vilken arvsrätten inträdde, 16 kap. 4 § ÄB.

I rättsfallet NJA 1997 s. 285 konstaterades att tioårsfristen gäller för samtliga arvsanspråk efter arvlåtaren och därmed utgör en yttersta preskriptionstid. I fallet hade ett barnbarn till arvlåtaren velat göra gällande sin avlidna fars laglottsanspråk. Barnbarnets talan ogillades med hänvisning till att laglottsanspråket inte väckts inom tio år från arvlåtarens död.

Preskriptionstiden kan i vissa fall vara kortare än den yttre gränsen på tio år. En femårsgräns gäller i det fall en till namnet känd arvinge vistas på okänd ort när bouppteckningen förrättas, 16 kap. 2 § ÄB. Förfarandet är i sådant fall att den som har boet i sin vård anmäler arvingens existens till Skatteverket som i Post- och Inrikes Tidningar kungör att arv tillfallit den bortavarande. Kungörandet ska innehålla en uppmaning att den bortavarande arvingen ska göra gällande sin rätt till arvet inom fem år. Femårsgränsen gäller även vid kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar vid fall då det vid bouppteckningen är osäkert huruvida det finns okända arvingar eller om det finns kända arvingar med okänt namn och vistelseort, 16 kap. 2 § ÄB.

Skatteverket kan förelägga en arvinge att inom sex månader göra anspråk på sin arvsrätt i det fall någon annan gjort anspråk på andelen och denna person är berättigad till andelen om arvingen inte tar tillvara sin rätt, 16 kap. 5 § ÄB.

För att göra gällande sin rätt utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott däri, kan en arvlåtare anmäla sitt anspråk till en god man om sådan finns förordnad. Anspråket ska i annat fall anmälas hos samtliga

dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om arvskifte inte skett, hos boutredningsman eller den som sitter i boet. Anmälan kan även göras hos Skatteverket. 16 kap. 6 § ÄB.

Om en arvinge inte tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott i denna alternativt anmält sitt anspråk inom den i det särskilda fallet föreskrivna tiden har hen gått miste om sin arvsrätt, 16 kap. 7 § ÄB. Om arvtagarens rätt preskriberats ska arvet gå vidare som om arvtagaren avlidit före arvlåtaren eller, vid efterarv, före den sist avlidna maken, 16 kap. 8 § ÄB.

11. Boutredning

11.1. Allmänt

En boutredning är, som namnet antyder, till för att utreda dödsboet. Detta innefattar bland annat att ta reda på vilka tillgångar respektive skulder den avlidna har samt vilka som ska få del i kvarlåtenskapen. När utredningen är klar upprättas en bouppteckning.

Om inte en testamentsexekutor eller boutredningsman utsetts av rätten ska dödsbodelägarna (se nedan under rubrik ”Dödsbodelägare”) gemensamt förvalta den dödes egendom under boutredningen. De ska även företräda dödsboet mot tredje man och har rätt att tala och svara i mål som rör dödsboet. Huvudregeln är att samtliga dödsbodelägare måste samtycka till att en handling som rör boet företas, åtgärder som inte tål att skjutas upp får dock företas trots att någon dödsbodelägares samtycke inte kunnat inhämtas, 18 kap. 1 § 1 st. ÄB.

Tills dess att den avlidnas egendom kunnat tas omhand av dödsbodelägarna eller den som annars ska förvalta boet, ska egendomen som utgångspunkt vårdas av den efterlevande maken alternativt dödsbodelägare som antingen sammanbodde med den avlidna eller av andra skäl kan ta hand om egendomen. Denne ska genast underrätta dödsbodelägarna om dödsfallet och, om det behövs, anmäla behov av god man till överförmyndaren, 18 kap. 2 § ÄB.

Generellt gäller att skulder eller rättshandlingar för annat än vad som erfordras för begravning, boets uppteckning, vård eller förvaltning som upptas eller ingås för dödsboets räkning inte är bindande för dödsboet, om inte tredje man var i god tro, 18 kap. 3 § ÄB.

11.2. Boutredningsman och testamentsexekutor

Om en dödsbodelägare begär det, ska rätten förordna att dödsboets egendom ska avträdas till förvaltning av en boutredningsman. Rätten utser då även någon att vara boutredningsman. I vissa fall kan även exempelvis legatarier eller borgenärer begära att ett sådant beslut fattas. Om någon genom testamente har blivit utsedd till testamentsexekutor, och således trätt i arvingars och universella testamentstagares ställe i fråga om dödsboets förvaltning, kan också denne begära att boets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman. Vem som kan påkalla beslut om boutredningsman framgår av 19 kap. 1 § ÄB.

Boutredningsmannen ska som utgångspunkt företa alla för boutredningen erforderliga åtgärder. Delägarnas mening ska dock inhämtas, om det lämpligen kan ske, i fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverkar på deras behållning i boet eller beträffande andra angelägenheter av vikt, 19 kap. 11 § ÄB. Boutredningsmannen får endast överlåta fast egendom om delägarna skriftligen samtyckt till detta eller, om så inte kan ske, rätten tillåtit det. Har rättshandling företagits i strid med delägarnas önskemål måste dödsbodelägarna, för att ogiltigförklara en sådan åtgärd, väcka klandertalan om detta i enlighet med 19 kap. 13 § ÄB. Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man och har rätt att tala och svara i mål som rör dödsboet, 19 kap. 12 § ÄB.

Förordnande att vara testamentsexekutor ska som utgångspunkt anses innefatta ett bemyndigande att företa alla för boutredningen erforderliga åtgärder, 19 kap. 20 § ÄB.

11.3. Dödsbodelägare

Dödsbodelägare är efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare, 18 kap. 1 § 1 st. ÄB. Om bodelning skett efter arvlåtarens död, eller om sådan över huvud taget inte ska ske, är den efterlevande maken eller sambon inte dödsbodelägare såvida inte maken eller sambon också är arvinge eller universell testamentstagare, 18 kap. 1 § 2 st. ÄB.

De som ska ta arv eller testamente först när en annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit, är dödsbodelägare i dennes bo men inte i arvlåtarens, 18 kap. 1 § 3 st. ÄB. Efterarvingar är således inte dödsbodelägare i arvlåtarens bo utan i den efterlevande makens. Innan ett testamente blivit gällande ska både arvingar som uteslutits från arv och de som insatts som universella testamentstagare vara dödsbodelägare, 18 kap. 1 § 4 st. ÄB.

11.4. Bouppteckning

En bouppteckning är en handling i vilken den avlidnas tillgångar och skulder sammanställs, handlingen ligger sedan till grund för skiftet av arvet efter den avlidna. Om den avlidna personen var gift ingår även den efterlevandes tillgångar och skulder i bouppteckningen. Förutom tillgångar och skulder ska det också framgå vilka som är dödsbodelägare, efterarvingar och testamentariska arvingar. Genom att denna information finns med kan handlingen fungera som en legitimation för dödsboet och kan användas för att avsluta konton, sälja fastigheter och liknande. En bouppteckning ska som huvudregel förrättas senast tre månader efter dödsfallet. Skatteverket kan dock efter ansökan inom samma tid förlänga tiden med hänsyn till boets beskaffenhet eller annan särskild orsak, 20 kap. 1 § ÄB.

Som utgångspunkt ska dödsbodelägare som har egendom i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutor bestämma tid och ort för bouppteckningen.

De ska även utse två gode män att förrätta bouppteckningen och se till att kallelse till bouppteckningen i god tid går ut till samtliga parter som har rätt att närvara. Till en bouppteckning skall följande alltid kallas: Legala arvingar (till exempel barn, föräldrar och syskon), universella testamentstagare samt legala efterarvingar (barn och barnbarn alternativt föräldrar, syskon eller syskonbarn i det fall det finns en efterlevande make som har företräde till arvet). Var den avlidne gift eller sambo ska även efterlevande make eller sambo kallas till bouppteckningen, oavsett om denne är dödsbodelägare eller ej. Vilka som ska kallas framgår av 20 kap. 2 § ÄB.

Bouppteckningens innehåll regleras bland annat i 20 kap. 3 § ÄB. Där stadgas att det i bouppteckningen bland annat ska anges dagen för förrättningen, namn och hemvist för de som kallats till förrättningen, arvingarnas släktskap med den avlidna samt uppgifter om den avlidna, så som dennes namn, personnummer, hemvist och dödsdag. Av bouppteckningen ska även framgå vilka som närvarat vid förrättningen. Om någon som skulle ha kallats inte har närvarat ska bevis om att kallelse skett i tid fogas bouppteckningen.

Den avlidnas tillgångar och skulder ska antecknas så om de var vid dödsfallet, tillgångarnas värde respektive skuldernas belopp ska också anges, 20 kap. 4 § 1 st. ÄB. Om den avlidna var gift ska båda makarnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas, 20
kap. 4 § 2 st. ÄB. Om den avlidna efterlämnar en sambo och någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt bruk ska den egendomen antecknas och värderas särskilt om efterlevande sambon begärt bodelning. Det ska då även anges vem som äger egendomen. Detta framgår av 20 kap. 4 § 3 st. ÄB

Eventuella testamenten eller äktenskapsförord efter den avlidna ska intas i bouppteckningen eller i bestyrkt kopia fogas till den som bilaga, 20 kap. 5 § 1 st. ÄB. På begäran av en dödsbodelägare ska bouppteckningen innehålla uppgift om förskott eller gåva som en arvinge (eller avkomling till denne), efterlevande make (eller dennes avkomling) alternativt universell testamentstagare mottagit från den avlidna. Det ska även uppges vad en arvinge eventuellt har mottagit i förskott av den efterlevande makens giftorättsgods, 20 kap. 5 § 3 st. ÄB. En gåva som till syftet är att likställa med testamente ska behandlas som ett sådant i förhållande till bröstarvinges rätt att jämka testamentet, 7 kap. 3 § ÄB genom 7 kap. 4 § ÄB. Det finns flera domar som talar för att i de fall karaktären av en transaktion är oklar åligger det gåvotagaren att styrka att transaktionen utgjort en gåva. Detta då det är denne som anses vara gynnad av handlingen. I NJA 1943 s. 740 påstår sig en person vara gåvotagare och hänvisar till att denne är i besittning av en avliden persons bankbok. Domstolen ansåg inte att besittning var tillräckligt för att fastställa att det funnits en gåvoavsikt hos den avlidne.

Ett förmånstagarförordnande, det vill säga ett avtal om att livförsäkring skall utfalla till viss person efter en annan persons död, ska inte vara en del av kvarlåtenskapen efter den avlidne. Detta framgår av 14 kap. 7 § försäkringsavtalslagen och beror på att ersättningen inte är avsedd att tillfalla den avlidne och därmed aldrig är en del av den avlidnes egendom.

Den som vårdar egendom efter den avlidne, eller i övrigt bäst känner till boet, ska i egenskap av bouppgivare lämna uppgifter om boet. På anmaning ska varje ödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo i enlighet med 20 kap. 6 § 2 st. ÄB lämna uppgifter till bouppteckningen. Samma lagrum stadgar att bouppgivaren på handlingen ska teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är riktiga samt att inga uppgifter utelämnats avsiktligen. De gode männen ska sedan på bouppteckningshandlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och tillgångarna värderats efter bästa förstånd, 20 kap. 6 § 3 st. ÄB.

Om en ny tillgång eller skuld blir känd eller om en felaktighet upptäcks i bouppteckningen ska en tilläggsbouppteckning förrättas inom en månad, 20 kap. 10 § 1 st. ÄB

20 kap. 8 § 1 st. ÄB stadgar att bouppteckningen tillsammans med en bestyrkt kopia av densamma ska ges in till Skatteverket för registrering inom en månad från det att den upprättades. Om det finns flera bouppteckningar ska de ges in samtidigt inom en månad från att den sista bouppteckningen förrättades.

När det krävs en bouppteckning ska Skatteverket se till att den förrättas och ges in inom föreskriven tid. Skatteverket kan vid vite i fall då bouppteckningen inte inkommit i tid förelägga förrättningen till viss tid eller förordna lämplig person att genomföra bouppteckningen, 20 kap. 9 § 1 st. ÄB. Skatteverket kan vidare utsätta tid inom vilken en brist ska avhjälpas eller vid vite förelägga den som är skyldig att lämna uppgift till bouppteckningen att göra detta, 20 kap. 9 § 3-4 st. ÄB.

11.5. Dödsboanmälan

Om den dödes tillgångar inte räcker till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet, och omfattar tillgångarna inte fast egendom eller tomträtt, kan en dödsboanmälan göras istället för en bouppteckning. Dödsboanmälan görs av socialnämnden till Skatteverket i enlighet med 20 kap. 8 a § 1 st. ÄB.

Trots att en dödsboanmälan har gjorts, ska en bouppteckning förrättas i vissa situationer – till exempel om en ny tillgång upptäcks och den dödes tillgångar således blir för stora för att endast göra en dödsboanmälan. 20 kap. 8 a § 3 st. ÄB.

11.6. Den avlidnas skulder

Om bodelning eller arvskifte sker innan dess att den avlidnas och dödsboets skulder betalats, eller medel till deras betalning ställts under särskild vård, ska bodelningen eller skiftet återgå, 21 kap. 4 § 1 st. ÄB. Återgången ska dock begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning ska kunna betalas. Det som behövs ska utges av delägarna i förhållande till vad var och en fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet, 21 kap. 4 § 2 st. ÄB.

Om egendomen inte finns i behåll ska ersättning i regel utges för dess värde, 21 kap. 4 § 3 st. ÄB. Uppkommer någon brist hos en dödsbodelägare, ska de andra dödsbodelägarna – med vad de har fått vid bodelningen eller arvskiftet – om möjligt täcka bristen.

12. Bodelning

Vid den ena makens död ska som utgångspunkt makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Detta följer av 1 kap. 5 § och 9 kap. 1 § ÄktB. En make är redovisningsskyldig till dess att bodelningen förrättats. Redovisningsskyldigheten täcker makens egen egendom men även sådan egendom som maken förfogar över men som tillhör den avlidna maken. Efterlevande make är även i övrigt skyldig att lämna uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen, 9 kap. 3 § ÄktB.

Om efterlevande sambon begär det ska enligt 2,3 och 8 §§ SamboL bodelning förrättas när den andra sambon avlider. Rätten att begära bodelning tillfaller endast den efterlevande sambon, den avlidne sambons dödsbodelägare besitter således inte denna rätt, 18 § SamboL.

Var den avlidna gift eller begär efterlevande sambo bodelning ska bodelningen förrättas innan arvet skiftas, 23 kap. 1 § ÄB. Bodelning med anledning av makes död förrättas av den efterlevande maken tillsammans med den dödes arvingar och universella testamentstagare. Motsvarande gäller vid bodelning med anledning av sambos död. Detta framgår av 9 kap. 5 § ÄktB och 20 § SamboL och syftar till att alla med intresse i den avlidnes egendom får möjlighet att närvara.

13. Arvskifte

Efter den avlidne ska det göras ett arvskifte. Detta ska vara skriftligt och undertecknat av delägarna. Avtalsfrihet råder. Genom arvskiftet avslutas dödsboet och alla medel fördelas ut. 23 kap. 2 § 1 st. ÄB redogör för när arvskifte inte får företas, nämligen om någon dödsbodelägare bestrider det. I det fall en dödsbodelägare bestrider arvskiftet måste först bouppteckning förrättas och alla kända skulder betalas, alternativt medel till deras betalning ställas under särskild vård eller uppgörelse träffats som innebär att delägaren som bestridit arvskiftet inte svarar för skulderna. Arvskifte ska förrättas av arvingarna och de universella testamentstagarna. Skiftet förrättas efter en eventuell bodelning och i det fall boet förvaltas av en boutredningsman eller testamentsexekutor får arvskifte inte företas innan denne har anmält att boutredningen är klar, 23 kap. 2 § 3 st. ÄB.

Vid arvskiftet har varje dödsbodelägare som huvudregel rätt att få del av varje egendomsslag, med begränsningen att det som inte lämpligen kan delas eller skiljas så långt som möjligt ska läggas på en lott, 23 kap. 3 § 1 st. ÄB. Vid frågan huruvida det är lämpligt att egendomen ska delas eller inte ska enligt rättsfallet NJA 1972 s. 214 hänsyn tas till egendomens beskaffenhet, förhållandena i övrigt i boet samt de olika delägarnas möjlighet att nyttja egendomen. I det aktuella fallet hade skiftesmannen delat en majoritetsaktiepost i ett fåmansföretag bland samtliga dödsbodelägare, domstolen ansåg inte att detta innebar sådan värdeförstöring eller sådant missgynnande som kunnat föranleda att huvudregeln i 23 kap. 3 § 1 st. ÄB kunnat frångås. Beträffande en fastighet som fördelats mellan flera dödsbodelägare utan villkor om utbrytning innehar delägarna fastigheten med samäganderätt, 23 kap. 3 § 2 st. ÄB.

14. Internationella frågor

Då människor är fria att röra på sig över landsgränser är det inte alltid självklart vilket eller vilka länders lagar och domstolar som kommer att behandla ett arvsärende.

I de fall svensk lag är tillämplig är det regelverket som redogjorts för ovan som ska användas, även på fall med internationella komponenter. Med anledning av att det här är det svenska regelverket som är av störst vikt redogörs endast kortfattat för vilka ytterligare regler som behöver beaktas i fråga om internationella arvsfall.

En utländsk medborgare har i Sverige som utgångspunkt samma rätt att ärva som svenska medborgare. Undantaget är då ett land har regler som hindrar att en svensk medborgare ärver på samma villkor som en inhemsk. Regeringen har då rätt att förordna att motsvarande inskränkningar ska gälla för den aktuella statens medborgare i Sverige. Detta följer av 1 kap. 3 § ÄB. Enligt 9 kap. 3 § ÄB gäller samma villkor för en utlännings rätt att i Sverige ta del av testamente. Dessa bestämmelser går i linje med den inom EU tillämpade hemvistsprincipen som avseende arv framgår av artikel 4 i EU:s arvsförordning från 2012. Hemvistsprincipen innebär att det är domstolarna i den medlemsstat den avlidne hade sin hemvist vid sin död som är behöriga att fatta beslut om arvet.

EU:s arvsförordning reglerar vilket lands domstolar och andra myndigheter som får besluta i frågor om arv med internationell anknytning samt vilket lands lag som ska tillämpas på arvet. I det fall den avlidne vid sin död inte har sin hemvist i en medlemsstat kan medlemsstaten i vilken den avlidne har kvarlåtenskap trots hemvistsprincipen vara behörig att pröva målet. För att kunna pröva målet i dess helhet krävs att den avlidne är medborgare i den aktuella staten alternativt att den avlidne haft sin hemvist i staten inom fem år från det att talan väcks. Om villkoren för att pröva ärendet i sin helhet inte är uppfyllda i någon medlemsstat kan varje medlemsstat i vilken den avlidne har kvarlåtenskap fatta beslut om dessa tillgångar. Denna subsidiära behörighet framgår av artikel 10 i EU:s arvsförordning.

EU:s arvsförordning artikel 20 stadgar att, i fråga om internationella arvsmål, den lag som anges i förordningens ska tillämpas även om den inte överensstämmer med det dömande landets lagar. Enligt artikel 22 i förordningen har den avlidne rätt att före sin död välja att lagarna i det land i vilket hen är medborgare ska tillämpas vid hantering av arvet, valet ska göras i enlighet med formkraven i det valda landets lagar.

Utöver EU:s arvsförordning finns i Sverige ytterligare en central rättskälla på området, Lag (2015:417) om arv i internationella situationer. Lagen syftar till att komplettera EU:s arvsförordning men reglerar även särskilt de nordiska förhållandena och i viss mån rättsförhållanden med de utomnordiska stater som inte tillämpar arvsförordningen

Kompletteringarna av EU:s arvsförordning berör främst formella frågor såsom vem som kan utses till boutredningsman, hur ett testamentes formella giltighet ska bedömas och hur utländsk hantering av samma fall ska behandlas. För fullständig redogörelse av de kompletterande normerna, se 2 kap. lag om arv i internationella situationer.

Kapitel 3 i lag om arv i internationella situationer stadgas hur arvsärenden som har rättsverkan i minst ett annat nordiskt land ska hanteras. Centralt är att ett beslut rörande förvaltning av dödsbo som fattats av domstol i ett nordiskt land beträffande en person som vid sin död hade sin hemvist i det landet ska gälla även i Sverige. Kapitlet redogör även för erkännande och verkställighet av domar som rör rätt på grund av arv, testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder. Vid dessa frågor hänvisas dock i första hand till lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

Slutligen behandlas, i 4 kap. lag om arv i internationella situationer, förhållanden i internationella arvsärenden som förutom Sverige berör ett land som inte täcks av varken det nordiska eller europeiska samarbetet. Kapitlet stadgar att ett beslut som vunnit laga kraft i ett annat land som huvudregel ska erkännas även i Sverige, till denna huvudregel finns dock ett par undantag angivna.

I enlighet med övergångsbestämmelserna till lag om arv i internationella situationer gäller de gamla reglerna på rättsområdet om dödsfallet inträffat före 17 augusti 2015. Dessa äldre regler återfinns i; lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

15. Källförteckning

Litteratur.

R. Sjölin, Arvsrätt i tiden, 2008, Lund: Juridiska fakulteten

NE.se sökord: arv

Offentligt tryck

Prop. 2004/05:25 Slopad arvsskatt och gåvoskatt

Prop. 2014/15:105 Arv i internationella situationer

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

Rättsfall

NJA 1972 s. 214
NJA 1978 s. 712
NJA 1985 s. 414
NJA 1993 s. 594
NJA 1995 s. 303
NJA 1997 s. 285
NJA 1998 s. 534
NJA 2005 s. 309
NJA 2013 s. 736

Boka tid hos oss

Du bokar enkelt en gratis inledande rådgivning genom att ringa eller boka en tid online.

Ställ en fråga



Integritetspolicy


Sök i vår frågedatabas