Handbok i LVU processen

Innehållsförteckning

1. LVU eller SoL – om socialtjänstens skyldighet att utreda vårdbehov för utsatta barn och unga

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en tvångslagstiftning till skydd för barn och unga. Socialtjänstlagen (SoL) är däremot en ramlag som bygger på frivillighet. I föräldrabalken 6 kap. 1 §, stadgas att barn har rätt till omvårdnad, trygghet samt god fostran och ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppsbestraffning eller annan kränkande behandling. I denna rätt till omvårdnad ingår inte bara fysisk omsorg utan även psykisk. Vårdnadshavaren har alltid det största ansvaret för att barnen får sitt omsorgsbehov tillgodosett men socialtjänsten har ett övergripande ansvar för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden (5 kap. 1 § SoL). Om socialtjänsten får signaler om att barn far illa, är det deras skyldighet och uppgift att utreda barnets behov av hjälp.

Ett barns vårdbehov ska i första hand tillgodoses inom ramen för SoL och bygga på frivillighet och sam-
tycke. Det är först om föräldrarna eller den unge skulle tacka nej till frivilliga insatser enligt SoL, som åtgärder med stöd av LVU kan vidtas. Syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet gentemot barn och unga genom att se till att de får behövligt skydd, vård och behandling. Barnets bästa ska alltid vara vägledande och ligga till grund för huruvida barnet ska ges vård med stöd av LVU. I 1 kap. 2 § SoL, anges att när åtgärder rör barn, ska det tas hänsyn till vad barnets bästa kräver och i 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB), står det att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör vårdnad, boende samt umgänge. Bestämmelserna i båda dessa lagar har utformats i ljuset av barnkonventionen även om motsvarande bestämmelser inte tidigare har funnits i LVU. Men från januari 2013 har man infört begreppet i 1 § LVU, att det som är bäst för barnet, är det som ska vara avgörande vid beslut om barns vårdbehov.

2. Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen

2.1. Säkerställande av rättssäkerheten gentemot myndigheter

LVU-mål handläggs av förvaltningsdomstol, vars verksamhet vilar på förvaltningslagen (FL) och förvaltningsprocesslagen. I förvaltningslagen finns de grundläggande reglerna om hur förvaltningsmyndig-
heterna i stat och kommun ska handlägga sina ärenden samt hur kontakten med allmänheten ska ske. Lagen ska i princip tillämpas av samtliga myndigheter och inom alla områden. Förvaltningslagens syfte är att säkerställa den enskildes rättssäkerhet i kontakter med myndigheter. Lagen är subsidiär det vill säga, att finns det bestämmelser i annan lag eller förordning, så gäller de före bestämmelserna i förvaltningslagen (3 § FL). Uppbyggnaden av förvaltningslagen följer i stort ett ärendes gång; lagen inleds med bestämmelser om tillämpningsområdet (1-3 §§), för att följas av regler om en myndighets serviceskyldighet (4 och 5 §§), därefter följer bland annat allmänna bestämmelser om handläggning av ärenden (8-12 §§) och slutligen bestämmelser om ett ärendes beredning (13-21 §§).

2.2. Rättegångsförfarandet

Förvaltningsprocesslagen (FPL) reglerar rättegångsförfarandet i förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. Till skillnad från civilmål, är förfarandet vid förvaltningsrätt i huvudsak skriftligt. Det innebär att den utredning som socialtjänsten lägger fram till stöd för en ansökan om LVU eller ett omedelbart omhändertagande, inte på nytt behöver gås igenom vid den muntliga förhandlingen eftersom den muntliga förhandlingen endast är ett komplement till den skriftliga handläggningen. I de flesta mål som handläggs av förvaltningsrätt förekommer det sällan muntlig förhandling. När det gäller LVU-mål ska muntlig förhandling däremot alltid hållas om någon part begär det, det inte är uppenbart obehövligt och part ska upplysas av domstolen att de har rätt att påkalla förhandling.

2.3. Objektivitetsprincipen – en viktig garanti för en rättsäker utredning

Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen (RF), ska förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Rättsordningen försöker på flera sätt garantera saklighet och opartiskhet i den offentliga verksamheten, bland annat genom jävsbestämmelser men också genom straffbestämmelser för tjänstefel och mutbrott. En myndighet får inte i strid med objektivitetsprincipen låta sig vägledas av andra intressen än de som myndigheten är satt att tillgodose. Detta medför att en myndighet inte får låta sig påverkas av en önskan att gynna eller missgynna särskilda intressen, eller ta hänsyn till ovidkommande omständigheter som till exempel en sökandes härstamning eller politiska åskådning. Rekvisitet uttrycks i såväl Europakonventionen som i SoL och i 1 kap. 9 § RF.

Objektivitetsprincipen är nödvändig för att garantera barnets, den unges och föräldrarnas rättssäkerhet när det ska fattas beslut om ett omhändertagande. Som biträde eller ställföreträdare för barn, är det din uppgift att vara kritisk, att ifrågasätta och granska de utredningar som socialtjänsten presenterar till stöd för ansökan om vård. Jag har vid flera tillfällen upptäckt att socialtjänsten brister i objektivitet och att de utredningar som ligger till grund för en ansökan om vård enligt LVU, är vinklade och tar upp omständigheter och fakta som saknar relevans för målet.

2.4. Bristande objektivitet

Barnet blir omhändertaget på grund av föräldrarnas bristande omsorgsförmåga och missbruk. Socialtjänsten anger att det finns ett befarat återfall i alkoholmissbruk, detta trots att min den berörda vårdnadshavaren lämnat ett negativt alkoholtest i direkt samband med att misstanken uppstår. Förvaltningsrätten i Göteborg Mål 11081-13

2.5. Officialprincipen

Handläggningen i förvaltningsdomstol lyder under officialprincipen. Principen fastslås i 1 kap. 8 § FPL, och innebär att domstolen har ett ansvar att utreda målet så att det blir beslutsmässigt. Hur omfattande utredningsansvaret är, är däremot inte klart uttryckt. Rätten ska genom processföring aktivt utreda målet och de oklarheter som finns. Om det skriftliga underlaget är bristfälligt, kan rätten förelägga socialnämnden att komplettera materialet. Skulle det vara rätten som brustit i sitt utredningsansvar, finns det möjlighet att få domen eller beslutet upphävt eller återförvisat så att målet blir tillräckligt utrett. Min uppfattning är att förvaltningsdomstolarna överlåter denna granskning till biträdet i högre grad än att skicka tillbaka utredningen till socialtjänsten för komplettering. Detta ställer därför höga krav på att du som biträde granskar och ifrågasätter utredningarna.

3. Omedelbart omhändertagande

3.1. Vad säger lagen och hur ska du som ombud agera?

I vissa fall krävs det att socialnämnden agerar snabbt och ingriper för att hjälpa ett barn som riskerar att fara illa. Med stöd av 6 § LVU, kan ett omedelbart omhändertagande ske utan att det först sker någon rättslig prövning.

I 6 § anges att socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas om:

1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till
a) risken för den unges hälsa eller utveckling,
b) den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras
eller att
c) vidare åtgärder kan hindras.

Båda förutsättningarna enligt punkterna 1 och 2 måste vara uppfyllda. Men samtidigt, med stöd i lagen, bygger paragrafens tillämpning på en sannolikhetsbedömning rörande barnets behov av vård. Förutom att det ska vara sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, krävs det, med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling, att vårdbeslutet inte kan avvaktas. I ordet sannolikt finns det en inneboende osäkerhet. Om man säger att något sannolikt kommer att ske, menar man i allmänhet att man är rätt säker på att det kommer att inträffa men att utrymme lämnas för att så inte sker. Av SOSFS 1997:15, framgår att man i akuta situationer måste acceptera en tämligen hög grad av osäkerhet. Som tidigare framgått är beviskravet mycket lågt varför det omedelbara omhändertagandet i nästan alla fall fastställs. Med uttrycket hälsa eller utveckling menas barnets fysiska och psykiska hälsa eller sociala utveckling. 2 och 3 §§ LVU, samverkar med 6 §. I 2 § anges brister i barnens hemförhållanden och i 3 § anges grunderna för omhändertagande när det gäller barnets eller den unges eget beteende. I kapitel 4 och 5 läser du mer om detta.

3.2. Akut vårdbehov finns inte

I ett mål vid förvaltningsrätten i Jönköping där jag själv var offentligt biträde, beslutar socialnämnden om ett omedelbart omhändertagande då man misstänker att den unge missbrukar droger och prostituerar sig. Det framkommer dock ganska omgående att det varken förekommer drogmissbruk eller prostitution.

Efter muntlig förhandling upphäver förvaltningsrätten beslutet då omhändertagandet inte är motiverat utifrån utredningsskäl och att det inte finns ett akut vårdbehov. Mål 753-13

3.3. Muntlig förhandling eller inte?

Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska, enligt 7 § LVU, underställas förvaltningsrätten för prövning inom en vecka och om tidsfristen inte hålls, så upphör omhändertagandet. Som offentligt biträde och ställföreträdare, ska man yttra sig angående socialnämndens beslut om omhändertagande. Då det är korta tidsfrister bör man omgående se till att få kontakt med sin huvudman och ta reda på dennes inställning och därefter ta ställning till om det bör hållas muntlig förhandling. Här är det viktigt att göra en avvägning om det är till fördel för din klient eller inte. Många gånger avråder jag min klient att, vid ett omedelbart omhändertagande, påkalla förhandling. Detta med hänsyn till att det vid den här tidpunkten saknas utredning och att kraven för att få ett omedelbart omhändertagande fastställt, är låga. Men om klienten står på sig och absolut vill att det ska hållas en förhandling, är det biträdets skyldighet att handla därefter. Man bör då meddela rätten det så fort som möjligt. Andra gånger anser jag det vara nödvändigt med muntlig förhandling så att den enskilde får komma till tals och ge sin syn på saken. Det kan även finnas omständigheter som tillkommit efter det omedelbara omhändertagandet som behöver belysas eller att vittnen behöver höras. Finns det dessutom tydliga tveksamheter kring grunderna för det omedelbara omhändertagandet, är det min uppfattning att man alltid bör påkalla muntlig förhandling.

3.4. Läkarundersökning

En läkarundersökning är oftast nödvändig som underlag för socialnämndens bedömning angående den unges vårdbehov, inte minst vid barnmisshandel och sexuella övergrepp då det är av stor betydelse att en läkarundersökning kommer till stånd som styrker övergreppen.

Läkarundersökningen ska i första hand genomföras med vårdnadshavarens och den unges samtycke. Om socialnämnden inte får detta samtycke, kan de med stöd av 32 § LVU, besluta om läkarundersökning. Denna befogenhet bör endast nyttjas i undantagsfall.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte enbart grunda sig på att få till stånd en läkarundersökning eller handräckning utan att övriga förutsättningar för ett omhändertagande är uppfyllda. Ett omedelbart omhändertagande är, enligt 6 § LVU, också möjligt om den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras. Det föreligger heller inga hinder mot att den som är omhändertagen för vård enligt 2 § LVU, också blir föremål för vård enligt 3 § LVU. Det kan bli aktuellt om den som är föremål för vård enligt 2 § LVU, begår brott eller att den unge måste placeras på ett särskilt ungdomshem. Därmed inträder även de särskilda befogenheterna som hittas i 15-21 §§ LVU, och innebär ytterligare inskränkningar i den unges rörelsefrihet.

3.5. Utredningsskäl

För ett omhändertagande som grundar sig på utredningsskäl, ska det finnas starka skäl att anta att vård med stöd av LVU kommer att bli nödvändig. Utredningsskäl används vanligen i de fall en ungdom gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Brottet i sig kanske inte utgör grund för LVU men det indikerar psykisk ohälsa och ett vårdbehov. Om det finns en risk för den unges hälsa eller utveckling, kan LVU tillämpas för att ge tid och möjlighet att utreda den unges vårdbehov.

3.6. Utredning av vårdbehov

Förvaltningsrätten i Malmö fastställer ett omedelbart omhändertagande enbart grundat på utredningsskäl. Den unge har gjort sig skyldigt till ett mycket allvarligt våldsbrott och rätten gör bedömningen att gärningen kan hänföras till någon form av problematik och vårdbehov som behöver utredas. Mål 517-14

4. Tidsfrister och dess konsekvenser

4.1. Utan oskäligt dröjsmål

Det har ur en rättssäkerhetssynpunkt ansetts nödvändigt att beslut om omedelbart omhändertagande ska prövas av förvaltningsrätten. Beslutet ska därför underställas förvaltningsrätten enligt 7 § LVU, utan oskäligt dröjsmål men senast inom en vecka från den dag beslutet fattades och ansetts som underställt när den kommit förvaltningsrätten till handa, enligt FPL. Det underställda beslutet ska sedan prövas så snart det kan ske, som regel inom en vecka från det att beslutet och handlingarna kom till förvaltningsrätten om det inte föreligger synnerliga hinder mot detta, enligt 7 § 2 st. LVU. Synnerliga hinder kan till exempel vara att förvaltningsrätten finner att utredningen måste kompletteras. Prövning ska då ske omedelbart efter att hindret bortfallit. Har underställningen inte skett inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet. Om handlingarna kommit in till förvaltningsrätten efter underställningens slut, bör förvaltningsrätten besluta att underställning skett försent och att beslutet om omedelbart omhändertagande därmed förfallit.

Tidsfristen som socialnämnden har att underställa förvaltningsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande, börjar löpa i och med att beslutet verkställts även om barnet skulle avvika under tiden. Om socialnämnden inte får kontakt med barnet och därigenom inte kan verkställa beslutet, börjar heller inte tidsfristen att löpa.

I mål där ansökan om vård inte föregåtts av ett omedelbart omhändertagande, kan situationen för barnet eller den unge förvärras under utredningstiden, varpå socialnämnden då med stöd av 7 § 4 st. LVU, kan göra ett omedelbart omhändertagande. Det blir då två mål som kommer att prövas: ett mål i vilket det omedelbara omhändertagandet ska prövas och ett mål där ansökan om vård ska prövas.

4.2. Ansökan om vård

Om förvaltningsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, ska socialnämnden, enligt 8 §, inom fyra veckor från den dag omhändertagandet verkställdes, ansöka hos förvaltningsrätten om fortsatt vård om de anser att vårdbehov kvarstår. Det finns möjlighet genom denna paragraf att medge förlängning av tidsfristen om det krävs längre utredningstid. Förvaltningsrätten ska dock vara restriktiv med att förlänga utredningstiden och i de fall detta görs, är det endast en kort period det är fråga om.

Om socialnämnden inte inkommit i tid med ansökan om vård, inte begärt förlängning av utredningstiden, eller inte hållit den av förvaltningsrätten utsatta tidsfristen, så kommer omhändertagandet att upphöra i enlighet med 9 §. Socialnämnden har då inga möjligheter att fatta ett nytt beslut om omhändertagande på samma grunder för att på så sätt förlänga tidsfristen. Om förvaltningsrätten skulle fatta beslut till socialnämndens nackdel, kan den inte heller här på nytt ansöka om vård på samma grunder. Däremot kan socialnämnden överklaga beslutet till kammarrätten.

Som offentligt biträde är det alltid viktigt att du bevakar tidsfristerna och är observant på om socialnämnden håller tidsfristerna så att det inte fastställs ett beslut som saknar laglig grund.

5. Vård med stöd av 2 § LVU

5.1. Miljöfallen

2 § Vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

I 2 §, anges förutsättningarna för att bereda den unge vård i de så kallade miljöfallen, eller försummelse i hemmet om man så vill. Vård med stöd av 2 §, är avsedd för de barn eller unga som är under 18 år. Ett beslut om LVU kan inte fattas före ett barns födelse. I paragrafen kan man läsa att det ska föreligga ”påtaglig risk för skada” och i uttrycket ligger att det inte kan vara frågan om en ringa risk utan det ska gå att konstatera att risken medför skada för barnets eller den unges hälsa eller utveckling. Således kan inte en övergående eller mindre betydande risk för skada vara tillräcklig för ett ingripande. Miljörekvisitet i sig är alltså inte tillräckligt för att bereda vård enligt LVU, utan avgörande för ett omhändertagande är de konsekvenser dessa missförhållanden får. En annan förutsättning är att den behövliga vården inte kan ges på frivillig väg då vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, inte samtycker till vården.

5.2. Fysisk misshandel

Alla situationer där ett barn utsätts för misshandel omfattas av LVU. Med misshandel menas både fysisk och psykisk misshandel. Det måste inte vara en lång tid av misshandel utan redan en ringa grad av misshandel kan utgöra en påtaglig risk för barnets eller den unges hälsa eller utveckling, så länge det inte är en enstaka handling utförd i affekt. Om däremot misshandeln är av allvarligare art, ska barnet regelmässigt beredas vård enligt LVU och då utanför hemmet.

Under fysisk misshandel sorterar inte enbart alla former av kroppslig bestraffning såsom att sparka, knuffa, nypa eller lugga barnet utan även att orsaka sjukdom eller försätta någon i vanmakt. Även om barnet själv inte har blivit misshandlat, anförs det ofta som grund att de har bevittnat våld i hemmet och att de av denna anledning har ett vårdbehov.

5.3. Psykisk misshandel

Det är svårare att bedöma om det pågår psykisk misshandel då den inte lämnar synbart fysiska märken. Psykisk misshandel handlar bland annat om att hindra utvecklingen av en positiv självbild hos barnet och det sker när ett barn systematiskt utsätts för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller orimligt hårda bestraffningar. Exempel på nedbrytande behandling kan bland annat vara fostran till asocialt beteende eller kriminalitet. Det kan också vara att barnet utsätts för förlöjliganden, hån, avvisanden, orimliga prestationskrav eller påtvingad isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter.

Att barnet tvingas se den ene föräldern bli misshandlad, kan anses vara psykisk misshandel för barnet. Till denna grupp räknas även de barn eller unga som växer upp i familjer med starkt patriarkala värderingar och vars utveckling hindras av familjen.

I många fall kan det vara svårt att särskilja vad som är brister i omsorgen från psykisk misshandel, framförallt om föräldrarna är missbrukare, har en psykisk sjukdom eller lider av en utvecklingsstörning.

5.4. Otillbörligt utnyttjade

Med begreppet otillbörligt utnyttjande avses i första hand sexuella övergrepp av någon av föräldrarna. Hit räknas alla former av påtvingade sexuella handlingar av en annan person. Det finns en stor variation som ryms inom begreppet, allt från lättare former av icke fysisk kontakt som till exempel verbala anspelningar, till de allvarligaste formerna av sexuella övergrepp. Otillbörligt utnyttjande kan också vara ett alltför ansträngande kroppsarbete eller att för tidigt lägga på barnet uppgifter som det inte är moget för och vilka kan medföra en påtaglig risk att skada barnets hälsa eller utveckling.

5.5. Brister i omsorgen

Brister i omsorgen föreligger om barnets behov av stimulans och känslomässig trygghet underlåts. Exempel på detta är när en förälder lider av missbruk av något slag eller psykisk störning. Brister i omsorgen kan även bero på en konflikt mellan barnet och föräldrarna, eller att föräldrarna placerar barnet i en miljö där det förekommer missbruk och som innebär påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.

Brister i omsorgen innefattar även om barnet allvarligt missköts vad gäller hygien, kläder och mat, eller om föräldrarna utsätter barnet för en påtaglig risk att skadas genom att inte söka lämplig sjukvård när så krävs, eller att de motsätter sig läkarvård.

5.6. Räcker det att en förälder brister i omsorg?

Socialnämnden ansöker om LVU och åberopar att föräldrarnas konflikt medför att barnens hälsa eller utveckling utsätts för en påtaglig risk. Föräldrarna är separerade, modern lider av bipolär sjukdom och har ingen förmåga att samarbeta med pappan och det uppstår allvarliga konflikter i samband med hämtning och lämning av barnen. Socialtjänsten anser att barnen behöver beredas vård i ett familjehem trots att pappan har god förmåga att ta hand om barnen.

Förvaltningsrätten avslår socialnämndens ansökan. Nämnden överklagar till kammarrätten som bifaller nämndens talan. Detta trots att pappan, med barnen, flyttar 60 mil från modern för att skydda dem från föräldrarnas konflikt. Förvaltningsrätten i Falun Mål 517-14

5.7. Relationsstörningar grund för vård

En ung pojke omhändertas med anledning av missförhållanden i hemmet. Trots att missförhållandena upphör, vägrar pojken att flytta hem igen. Relationsstörningarna mellan pojken och båda föräldrarna är så omfattande att Regeringsrätten anser att det finns grund för vård enligt LVU. RÅ 1990 ref 97

5.8. Annat förhållande i hemmet

Detta rekvisit avser de missförhållanden i hemmet som inte endast grundar sig på vårdnadshavarens brister utan omfattar även sambo eller annan närstående. Rekvisitet inbegriper svårartade relationsstörningar mellan barnet, dess vårdnadshavare eller annan fostrare som kan medföra risk för den unges hälsa eller utveckling. Med hemmet menas det hem som barnet eller den unge stadigvarande vistas i, vare sig det är föräldrahemmet eller annat hem.

LVU kan vara tillämplig även i det fall det inte går att anmärka på det hem där barnet bor men då oro finns över att föräldrarna förbereder att hämta hem barnet till en miljö eller situation som inte är lämplig.

5.9. Påtaglig risk för skada, hälsa eller utveckling

I uttrycket påtaglig risk för skada ligger att det inte kan vara fråga om en ringa risk för skada. Det räcker därför inte med en övergående eller mindre betydande risk för skada, för ett ingripande enligt LVU. Det måste finnas konkreta omständigheter som pekar på att en risk för skada föreligger och det ska vara möjligt att konstatera att risken för skada har en sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Det måste till en riskbedömning i varje enskilt fall, vilket medför att subjektiva antaganden om en sådan risk inte kan läggas till grund för ett ingripande enligt LVU.

6. Vård med stöd av 3 § LVU

6.1. Beteendefallen

3 § Vård ska också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende

Vård ska också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken (BrB) vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket.

Paragrafen är tillämplig i de så kallade beteendefallen där den unges eget beteende utgör en påtaglig risk för skada. Spekulationer eller samhällsvärderingar kring om den unge löper risk att skadas, är ovidkommande. För att det ska anses föreligga en påtaglig risk, krävs konkreta omständigheter.

Till skillnad från 2 §, kan vård med stöd av 3 § beslutas för ungdomar över 18 år men som ännu inte fyllt 20 år. Med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt, kan sådan vård bli aktuell om den är lämpligare än någon annan vård och att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. Att det redan föreligger vård enligt 2 §, är inget hinder för att även bereda vård med stöd av 3 §.

Ansökan om tvångsvård ska ha hunnit bifallas innan den unge fyller 20 år. Om beslutet överklagas och den unge hinner fylla 20 år innan frågan avgörs, utgör detta inget hinder för att fastställa beslutet. Om en lägre instans däremot har avslagit ansökan om vård med stöd av LVU, kan inte en högre instans efter överklagandet bifalla ansökan om den unge hunnit fylla 20 år under tiden. Vård som beslutats med stöd i 3 §, ska upphöra senast då den unge fyller 21 år.

6.2. Missbruk av beroendeframkallande medel

Ett regelbundet bruk av beroendeframkallande medel, kan mycket fort leda till en påtaglig risk för en ung människas hälsa eller utveckling. Redan på väg in i en beroendesituation kan det föreligga fara, vilket medför att beroendet inte måste vara utvecklat för att vård enligt LVU ska vara genomförbart. Med beroendeframkallande medel menas alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat som thinner, med mera.

6.3. Brottslig verksamhet

Brottslig verksamhet kan i vissa fall medföra att LVU blir tillämpligt. Det ska då inte vara fråga om enstaka brott eller bagatellartade förseelser. Det är först vid brottslighet som ger uttryck för bristande anpassning till samhällslivet som vård enligt LVU kan komma i fråga.

6.4. Annat socialt nedbrytande beteende

Med annat socialt nedbrytande beteende menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta kan vara att den unge begår något eller några enstaka brott eller att den unge ofta vistas i missbruksmiljöer eller prostituerar sig. Det är därför alltid viktigt att det görs en helhetsbedömning av situationen i relation till den unges ålder. Man bör ha i tanken att LVU är till för att tillgodogöra den unges behov av vård och det vårdbehov som föreligger för stunden. Lagen är inte till för att användas för att tillgodose samhällsskyddet.  Även om anabola steroider eller andra dopingpreparat inte klassas som beroendeframkallande medel, är uppfattningen att bruk av dopingpreparat kan leda till ett sådant annat socialt nedbrytande beteende att LVU är tillämplig

När det kommer till barn eller unga med en psykisk störning av något slag, kan inte denna störning i sig utgöra grund för ett omhändertagande. Något av de övriga rekvisiten i paragrafen måste också vara uppfyllda.

6.5. Överklagande och inhibition

Beslut som socialnämnden fattar under pågående LVU-vård, såsom begräsning av umgänge eller kontakt mellan den unge och föräldern, överklagas till förvaltningsrätt inom tre veckor från det att beslutet delgivits. Överklagandet sänds till socialnämnden och deras uppgift är att kontrollera om överklagandet kommit in i rätt tid. Därefter ska överklagandet översändas till förvaltningsrätt och socialnämndens beslut prövas. I normalfallet ska handlingarna nå förvaltningsrätten inom en vecka.

Fastställer förvaltningsrätten ett omedelbart omhändertagande eller en ansökan om vård, kan domen överklagas till kammarrätten inom tre veckor. Vid prövningen i kammarrätten bedöms om det finns fog för beslutet, med hänsyn till omständigheterna vid tillfället för förvaltningsrättens beslut. Därutöver tas det med i bedömningen om förutsättningar kvarstår vid den senare prövningen.

Socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande kan inte överklagas då det är fråga om ett beslut som underställs rätten för prövning. Riktigheten av beslutet prövas således i efterhand. Inte heller kan socialnämndens beslut att omedelbart omhänderta ett barn inhiberas, vilket följer av 40 § LVU. Men fastställer förvaltningsrätten det omedelbara omhändertagandet, kan det överklagas och inhibering begäras. Det samma gäller om förvaltningsrätten fastställt en ansökan om vård.

6.6. Övervägande och omprövning

Av 13 § LVU, framgår att socialnämnden noga ska följa vården av den unge och bevaka att vården inte fortgår längre än nödvändigt. När det gäller barn som vårdas med stöd av 2 § (miljöfallen) ska nämnden överväga vården och när den unge vårdas med stöd av 3 § (beteendefallen), så ska vården omprövas var sjätte månad. De så kallade övervägandena är inga formella beslut och kan därför inte överklagas. Däremot så fattas ett formellt beslut då vården omprövas och det beslutet kan överklagas. Oavsett hur lång tid det gått sedan den senaste omprövningen, så ska vården omprövas om det finns skäl för det. Detsamma gäller om en vårdnadshavare eller den unge – när den är äldre än 15 år – begärt en omprövning.

Som ombud och med stöd av fullmakt, kan man för sin huvudmans räkning begära att vården upphör. Beslutar socialnämnden då att vården ska fortgå, kan beslutet överklagas till förvaltningsrätten. Redan i samband med att man som ombud går in och begär vårdens upphörande, bör man meddela socialnämnden att det finns behov av ett offentligt biträde och att de informerar förvaltningsrätten om det. Det offentliga biträdet kommer då in i processen på ett tidigt stadium och kan biträda sin huvudman under hela utredningstiden som är cirka fyra månader.

7. När ett barn placeras

7.1. Vårdplan

Om det inkommer en anmälan till sociala myndigheter att ett barn far illa, ska det initieras en utredning. I de flesta fall är det en förälder, släkting eller skolan som kontaktar socialtjänsten. Om man i utredningen kommer fram till att barnet ska vårdas i ett annat hem än det egna, ska en vårdplan upprättas enligt 11 kap. 3 § SoL. Om utredningen resulterar i en ansökan om vård enligt LVU ska vårdplanen utgöra en del av ansökan, vilken bygger på det material som samlats in och den analys som gjorts under utredningen. Socialnämnden beslutar om innehållet i vårdplanen. LVU ger inte socialnämnden några befogenheter att påtvinga föräldrarna någon form av vård men vårdplanen ska så långt det är möjligt upprättas i samråd med vårdnadshavarna och när det rör äldre barn, även i samråd med dessa. Åldersgränsen för när barnet själv får föra sin talan, är när denne fyllt 15 år.

I vårdplanen ska det framgå vilka insatser socialnämnden tidigare vidtagit, barnets nuvarande situation samt det behandlingsbehov som nämnden anser föreligger och på vilket sätt socialnämnden avser tillgodose detta behov. Vårdplanen bör innehålla uppgifter om vilken vårdform som är planerad, vårdens huvudsakliga inriktning och under vilka premisser vården kan upphöra. Det går inte att ange exakt under hur lång tid vården bör pågå, men ett visst tidsperspektiv ska ändå kunna anges.

Vårdplanen kan naturligtvis diskuteras under LVU-processen men som offentligt biträde är det viktigt att vara medveten om att vårdplanen i sig inte är föremål för rättslig prövning. Rätten har endast att ta ställning till om det föreligger grund för vård enligt LVU eller inte.

7.2. Handräckning

Genom handräckning av Polismyndigheten eller Kriminalvården kan socialnämnden få hjälp med att verkställa ett beslut. Handräckning av Kriminalvårdeblir aktuellt om den unga vårdas i särskilt ungdomshem på grund av ett behov av särskilt noggrann tillsyn. Handräckning kan enligt 43 § LVU bli aktuellt i tre fall:

1. För att genomföra en läkarundersökning enligt 32 § LVU.
2. För att genomföra beslut om vård eller ett omedelbart omhändertagande.
3. För att efterforska och återhämta, eller förflytta någon som är intagen på ett särskilt ungdomshem.

Handräckning genom Polismyndigheten eller Kriminalvården får bara användas när det kan befaras att verkställighet inte kan genomföras utan de särskilda befogenheter gällande vålds- eller tvångsanvändning som tillkommer Polismyndigheten och Kriminalvården. Vid handräckning kan Kriminalvården till exempel använda sig av tvångsmedel som kroppsvisitation och handfängsel. I andra fall får handräckning ske endast om det finns synnerliga skäl för det.

Handräckning kan inte användas som stöd för socialnämnden att få komma in i någons hem för att undersöka den unges boendeförhållande. Då får socialnämnden i stället först besluta om ett omedelbart omhändertagande, eller göra en polisanmälan om de befarar att barnet utsätts för något brott.
Om det är nödvändigt för att en transport i samband med handräckning ska genomföras, får den unga tas i förvar. Unga som är under 15 år får dock aldrig tas i förvar, enligt 43 c § LVU.

7.3. Genomförandeplan

För att göra det tydligt för alla inblandade parter vid genomförandet av en planerad insats, hur den ska genomföras och vilka delmål som ska uppnås, är det viktigt att det upprättas en genomförandeplan. Den bör vanligtvis tas fram efter att vårdplanen blivit klar eftersom det då blir enklare att konkretisera vårdplanens genomförande. Det bör av genomförandeplanen gå att utläsa vilka mål som gäller samt när och hur insatserna ska genomföras, och på vilket sätt barnet eller den unge samt dennes föräldrar utövat inflytande över planeringen. Det ska också gå att utläsa vilka som varit med i planeringen, när den fastställdes samt hur och när uppföljning ska ske.

7.4. Umgänge

Enligt 14 § bör socialnämnden vid LVU-vårdens genomförande, så långt det är möjligt, samarbeta med föräldrarna och medverka till att kontakten mellan föräldrarna och barnet upprätthålls. En nära kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden är en viktig förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas och på sikt återförenas med sina föräldrar. Socialnämnden har ett ansvar för att föräldrarna får stöd och hjälp, både ekonomiskt och personligt. Det är även socialnämndens ansvar att se till, att familjehemsföräldrarna under vårdtiden verkar för en positiv kontakt mellan barnet och dennes föräldrar. Utöver detta har socialnämnden även ett ansvar att främja kontakten med närstående såsom mor- och farföräldrar. En placering utanför det egna hemmet får således inte innebära att kontakterna bryts med andra, för barnet känslomässigt viktiga personer.

Socialnämnden bestämmer, med stöd av sin allmänna befogenhet i LVU 11 § 4 st. LVU, i stort sett om alla besök hos den unge under vårdtiden. I vilka former och hur omfattande umgänget kan vara, bedöms från fall till fall utifrån barnets behov.

Omständigheterna kan emellertid vara sådana att kontakt mellan föräldrarna och barnet bör undvikas. Exempel på detta är om föräldrarna kan komma att gripa in i vården och därigenom störa den, eller att misstanke om detta finns. Det kan också vara så att föräldrarna själva har problem såsom långvarigt alkoholmissbruk, psykisk sjukdom eller andra missbruksproblem som gör att de överhuvudtaget inte bör träffa barnet. Kontakt bör även undvikas om det finns en risk att en förälder avviker med barnet, om barnet visar rädsla för föräldern eller att en förälder kräver så mycket umgänge att vården blir verkningslös. Föräldern kan även genom sitt agerande hindra barnets anknytning till familjehemmet, varför umgänge blir olämpligt.

Socialnämnden kan med stöd av 14 § 2 st. 1 p. begränsa kontakten mellan föräldrarna och barnet. Även telefon- och brevkontakt kan begränsas med stöd av detta lagstöd. Men då det anses vara ett stort ingrepp, är uppfattning den att inskränkningar bör ske mycket restriktivt och under en kortare tid. För långvariga begränsningar krävs mycket tungt vägande skäl.

En vårdnadshavare kan klaga på ett beslut om umgängesbegränsning. Överklagandet inges till socialnämnden som ska överlämna frågan för prövning till förvaltningsrätten. Om socialnämnden motsätter sig umgänge med någon som inte är vårdnadshavare så som tidigare familjehemsföräldrar eller mor- och farföräldrar, kan detta beslut inte klagas på då de saknar processbehörighet.

Vid prövningen av umgängesbegränsningar, har vårdnadshavare inte rätt till ett offentligt biträde. I undantagsfall kan vårdnadshavaren då beviljas rättshjälp för att kunna driva saken. Rättshjälp beviljas oftast då umgängesbegränsningen prövas i samband under pågående LVU-process.

Vid flera tillfällen har jag vunnit framgång när jag har klagat på umgängesbegränsningar. Rätten har då tagit fasta på vikten av att barnet behöver regelbunden kontakt med sina föräldrar.

7.5. Vårdnadshavarens roll

Som nämns i kapitlet ”LVU eller SoL”, så kräver insatser eller stödåtgärder enligt SoL, att vårdnadshavarna ger sitt samtycke. Detta är oberoende av hos vem av vårdnadshavarna barnet bor eller hur mycket tid barnet spenderar hos den enskilda vårdnadshavaren. Enligt 6 kap. 11-13 §§ FB, har vårdnadshavarna lika ansvar och skyldighet att besluta i frågor som rör barnet. Är barnet över 15 år, krävs samtycke även från barnet.

Om bara den ene vårdnadshavaren lämnar sitt samtycke, har socialnämnden inget annat val än att ansöka om vård enligt LVU såvida förutsättningarna i lagen i övrigt är uppfyllda. En förälder som inte är vårdnadshavare, saknar processbehörighet eftersom denne varken är ställföreträdare för barnet eller ansvarig på ett sådant sätt att klagorätt följer.

7.6. Förälder som inte är vårdnadshavare saknar processbehörighet

Barnet är sedan flera år omhändertaget med stöd av LVU och placerat i familjehem. Min huvudman (pappan) yrkar på gemensam vårdnad för att kunna få processbehörighet och bli part i de förvaltningsrättsliga processerna gällande barnets behov av LVU-vård.

Trots att den genomförda vårdnadsutredningen föreslår att vårdnaden ska utövas gemensamt, fastställer tingsrätten att vårdnaden endast ska utövas av modern då de bedömer att föräldrarnas konflikt är oförenlig med gemensam vårdnad och tar därför inte hänsyn till min huvudmans argument. Mål T 555-10

7.7. Överflyttning Av Vårdnaden

Om ett barn genom socialnämndens försorg har blivit placerad i ett hem annat än det egna, ska socialnämnden primärt verka för en återförening mellan barnet och dess föräldrar. Men i de fall där socialnämnden kan förutse att vård kommer pågå under en längre tid, ska de överväga om de för barnets bästa ska verka för att en annan vårdnadshavare utses. Det åligger därför socialnämnden att inte påbörja vård enligt LVU i de fall där byte av vårdnadshavare hade varit bättre för barnet.

Stödet av en överflyttning av vårdnaden står att finna i 6 kap. 8 § 2 st. FB och 13 § 4 st. LVU. Denna treårsregel, som den kallas, innebär att när ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vården enligt 6 kap. 8 § FB, från föräldrarna till familjehemsföräldrarna. I och med att vårdnaden flyttas över till familjehemsföräldrarna, upphör familjehemmet att vara ett familjehem. Detta medför i sin tur att nämndens tillsyn av familjehemmet upphör tillsammans med skyldigheten att överväga och ompröva vården. I prop. 1981/82:168, anges att anledning till överflyttningen av vårdnaden inte måste bero på att föräldrarna i sig skulle vara olämpliga utan kan grunda sig på att barnet har rotat sig i familjehemmet.

Min uppfattning är att vårdnadsöverflyttningar sker sällan trots långa familjehemsplaceringar. En av anledningarna kan vara att familjehemmet riskerar att förlora samhällets stöd och ekonomiska insatser vid en överflyttning och att det gör det svårare att ta över hela ansvaret för barnet. Jag anser att vårdnadsöverflyttningar borde ske i större utsträckning eftersom mångåriga förvaltningsrättsliga processer skapar både oförutsägbarhet och otrygghet för barnen.

7.8. Vårdnadshavarnas roll och ekonomiska förhållanden under pågående LVU

Som tidigare nämnts, blir föräldern både vårdnadshavare och förmyndare när barnet föds. Som vårdnadshavare finns skyldigheter om vård- och tillsynsansvar. Vårdnadshavaren ges även rätten att på olika sätt företräda barnet samt fatta ekonomiska beslut som rör barnet. Vård med stöd av LVU, utgör ingen förändring i förmyndarskapet för barnet. Vårdnadshavaren kan fortfarande vara mottagare av olika bidrag även om barnet vårdas utanför hemmet. Om däremot en person blir förordnad som särskild vårdnadshavare för ett barn, blir den personen per automatik barnets förmyndare (10 kap. 3 § FB).

I vissa fall kan en vårdnadshavare bedömas olämplig som förmyndare då det kan antas att föräldern inte kommer att förvalta barnets egendom på ett betryggande sätt. Socialnämnden kan då anmäla detta till överförmyndaren eller till överförmyndarnämnden i kommunen och en god man som övertar ansvaret för barnets ekonomi, kan utses.

Den som utses till särskilt förordnad vårdnadshavare, har i och med vårdnadsövertagandet ingen underhållsskyldighet mot barnet utan denna ligger kvar på föräldrarna enligt FB. Föräldrarna har alltså skyldighet att se till att barnet får de bidrag som barnet har rätt till. Det kan till exempel vara underhållsbidrag, vårdbidrag, barnbidrag, barnpension eller underhållsstöd.

Även om det utses en särskilt förordnad vårdnadshavare, medför inte detta att barnets rättsliga anknytning till föräldrarna bryts, vilket innebär att barnets arvsrätt kvarstår enligt arvsordningen. Barnet ärver däremot inte en särskilt förordnad vårdnadshavare. Skulle barnet adopteras av familjehemsföräldrarna, skulle dock alla rättsliga relationer till föräldrarna och deras släkt brytas. Detta medför även att allt underhållsansvar skulle gå över från föräldrarna till familjehemsföräldrarna.

7.9. Flyttningsförbud

Vid frivilliga familjehemsplaceringar enlig SoL, ska vården upphöra när vårdnadshavaren önskar det och socialnämnden får som huvudregel inte förhala en sådan hemflyttning. Även om vårdnadshavaren vid frivilliga placeringar har rätt att bestämma var barnet ska vistas och om de ska avbryta familjehemsplaceringen, kan socialnämnden ändå besluta om flyttningsförbud enligt 24 § LVU. Regelns syfte är att undvika abrupta hemflyttningar och hemflyttningar vid fel tidpunkt samt se till att en hemflytt inte innebär en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Även om hemförhållandena hos vårdnadshavarna i sig är utan anmärkning, kan socialnämnden ansöka om flyttningsförbud eftersom grunden för flyttningsförbudet är att det är själva flytten som är skadlig

7.10. Flyttningsförbud

Barnet har varit placerat i nästan fem år och ser familjehemmet som sin familj. Av denna anledning menar Högsta förvaltningsdomstolen att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling kommer att skadas om barnet ryckts upp från familjehemmet. Domstolen menar vidare att då anknytningen är så stark till familjehemmet, skulle även en successiv flyttning innebära risk för skada.
HFD 2011 ref. 13

8. Socialnämndens roll

Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda en utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt kommit till socialnämndens kännedom och som kan komma att leda till en åtgärd från socialnämnden. Ramarna för socialnämndens utredningsskyldighet finns i 11 kap. 1 och 2 §§ SoL. Utredningen ska bygga på en avvägning av barnets behov och föräldrarnas förmåga att tillgodose detta. En utredning ska föregås av en prövning där det fastställs om frågan kan föranleda någon åtgärd från socialnämndens sida.

Ett beslut att inleda en utredning går inte att överklaga. Hur en utredning till skydd eller stöd för ett barn ska bedrivas, står att läsa i 11 kap. 2 § SoL.

Beslut om bistånd med stöd av SoL, beslut om ett omedelbart omhändertagande eller beslut om ansökan om vård enligt LVU, fattas av socialnämnden på den ort där den unge har sin hemvist.

  • Genom en ansökan,
  • Genom en anmälan
    eller,
  • På annat sätt
8.1. Ansökan om stöd

Om någon ansöker om bistånd, enligt SoL, medför det oftast att ett ärende uppkommer. Utifrån 11 kap. 10 § SoL, har ett barn som fyllt 15 år själv rätt att föra sin talan i ärenden och mål. Enligt ovan nämnda paragraf ska barnet få till sig relevant information samt ges tillfälle att framföra sina åsikter.

En ansökan från ett barn ska alltid prövas oberoende av vad vårdnadshavaren anser. Om socialtjänstens beslut skulle bli att bevilja en sådan ansökan, har vårdnadshavaren alltid rätt att överklaga detta beslut. Socialnämnden kan inte med stöd av SoL besluta om en insats om inte vårdnadshavaren samtycker till det.

8.2. Anmälan

Alla uppgifter, såväl skriftliga som muntliga, som kommer till socialnämndens kännedom om att ett barn tros fara illa, bör ses som en anmälan oavsett om anmälaren är anonym eller inte. Vid en anmälan om missförhållanden av något slag ska socialnämnden, utan dröjsmål, inleda en utredning. Socialnämnden ska genast göra en bedömning av om barnet eller den unge är i behov av ett omedelbart skydd.

En myndighet eller den person som har gjort en anmälan, kan inte återta den och anmälaren är skyldig att informera socialtjänsten om rådande förhållanden. En anmälan kan vara antingen skriftlig eller muntlig. Vid en muntlig anmälan om att ett barn far illa, ska socialtjänsten se till att ställa kompletterande frågor till anmälaren för att få så komplett information som möjligt. Eftersom utredningens bedrivande får ses som ett stort intrång i den enskildes personliga integritet, måste utredningen ges sådan omfattning att den kan leda till ett sakligt korrekt beslut. Informationen måste vara tillräckligt omfattande för att socialtjänsten ska kunna ha den som grund för en bedömning av om barnet behöver omedelbart skydd.

8.3. På annat sätt

Ett ärende kan även initieras på annat sätt än genom ansökan eller anmälan då socialnämnden har skyldighet att yttra sig till vissa myndigheter. Kommer det in en begäran om ett yttrande från till exempel åklagaren, så uppkommer alltid ett ärende och det sker om barnet eller den unge begått ett brott. Socialnämnden är då skyldig att på eget initiativ inleda en utredning, oberoende av vad vårdnadshavaren eller den unge har för inställning. Socialnämnden kan även påbörja en utredning grundad i egna iakttagelser som de har gjort i sin uppsökande verksamhet.

8.4. Företräde inför nämnden

Det är socialnämnden, i den kommun där barnet har sitt boende, som fattar alla beslut om huruvida ett barn omedelbart ska omhändertas, huruvida det ska ansökas om fortsatt vård enligt LVU eller huruvida vården ska upphöra under pågående vårdtid. Vårdnadshavarna har som huvudregel rätt att få företräde vid socialnämndens sammanträde. Vårdnadshavarna ges då möjlighet att inför nämnden ge sin syn på saken. Även du som offentligt biträde har rätt att närvara vid nämndsammanträdet om huvudmannen så önskar. Det kan vara lämpligt när grunden för LVU är tveksam och det finns goda argument för att stöd kan ges på frivillig väg

8.5. Tillsyn över socialtjänsten

Många som är föremål för en LVU-process känner sig illa behandlade av socialtjänsten och vill ofta rikta kritik mot myndighetens handläggning. Den som inte är nöjd med hur socialtjänsten handlagt ett ärende, kan från den 1 juni 2013 vända sig till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Tidigare var det Socialstyrelsen som skötte kontrollen av socialtjänsten. Det är även möjligt att vända sig till JO, Justitieombudsmannen, vars uppgift är att granska om statliga och kommunala myndigheter följer lagar och förordningar. JO kan rikta kritik mot en förvaltning eller mot en särskild tjänsteman och kan även väcka åtal mot en tjänsteman som tros ha begått ett tjänstefel eller begått annat brott i tjänsten.

9. Offentligt biträde eller ställföreträdare

9.1. Offentligt biträde

Enligt 39 § LVU, ska offentliga biträden förordnas i ärenden rörande omedelbart omhändertagande, upphörande av vård, flyttningsförbud, upphörande av flyttningsförbud eller vid överklagande som anges i 41 §.

I LVU-mål är alltid den unge part och har talerätt men saknar processbehörighet, det vill säga rätten att själv föra sin talan före fyllda 15 år. Som regel blir den unge processbehörig vid fyllda 18 år men det finns special-regler i 36 § 1 st. LVU och 56 § SoL som ger ett barn processbehörighet redan från 15 års ålder.

9.2. Ställföreträdare

Eftersom barn, ännu inte är fyllda 15 år, saknar processbehörighet måste de företrädas av en ställföreträdare, vilket i de flesta fall är vårdnadshavaren. Detta kan ibland leda till problem eftersom det inte sällan, i LVU- ärenden, föreligger motstridiga intressen mellan barnet och dennes vårdnadshavare. Genom att barnets offentliga biträde också är ställföreträdare för de barn som inte fyllt 15 år, blir barnet tillförsäkrad en självständig rätt gentemot vårdnadshavarna. När barnet fyller 15 år, kommer det offentliga biträdet inte längre att vara ställföreträdare åt barnet.

Ställföreträdarens uppgift i LVU-ärenden är att skaffa sig en egen uppfattning kring barnets problem och bedöma om vård bör ges med stöd av LVU, eller om vårdbehovet kan tillgodoses på frivillig väg. Ställföreträdaren måste alltså även bedöma om ett eventuellt samtycke från barnet eller dennes vårdnadshavare är allvarligt menat. Ställföreträdaren blir därför ytterligare ett utredningsorgan som ska presentera sin syn inför rätten. Antingen bestrids eller tillstyrks socialnämndens ansökan om vård. Då ställföreträdarens bedömning till vårdbehovet ofta är beroende av vad som framkommer under huvudförhandlingen, är det vanliga att ställföreträdaren är den sista av aktörerna att avge sin inställning.

För att kunna bilda sig en uppfattning kring vårdbehovet är det viktigt att ställföreträdaren träffar barnet och ofta sker det genom besök i familjehemmet eller i jourhemmet. Som ombud anser jag att utgångspunkten alltid ska vara att barn mår bäst av att bo med sina föräldrar. Många gånger är ställföreträdaren inte tillräckligt kritisk till socialnämndens utredning och tillstyrker alltför lättvindigt vårdansökan, vilket i praktiken innebär att det är föräldern som ska behöva bevisa att de har omsorgsförmåga fastän det är socialnämndens uppgift att bevisa att det föreligger ett vårdbehov.

10. LVU och utlänningslagen

Att ett barn vårdas med stöd av LVU innebär inte ett hinder för beslut om utvisning eller avvisning enligt utlänningslagen. Men ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska i princip meddelas för den tid den unges vårdbehov kvarstår.

Den 1 juli 2005 trädde lagen (2005:716) om god man för ensamkommande barn i kraft, vilket medförde att skyddet stärktes för dessa barn och ungdomar. Den gode mannen träder även in i vårdnadshavarens ställe och är inte enbart förmyndare. I och med detta kan den gode mannen besluta om barnets boende, skolgång samt personliga förhållanden och inte endast i ekonomiska frågor. Då den gode mannen blir den unges juridiska ställföreträdare, kan denne samtycka till frivilliga insatser och på så vis undvika att den unge omhändertas enligt LVU.

11. LVU i förhållande till annan lagstiftning

11.1. Häktning

Om den unge riskerar häktning eller sitter häktad, bör socialnämnden regelmässigt överväga om grund för ett omedelbart omhändertagande föreligger. Beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas medan den unge sitter häktad men kan inte verkställas under häktningstiden.

11.2. Egenmäktighet med barn

En vårdnadshavare som inte respekterar ett beslut om LVU och som avbryter vården och hämtar den unge från en placering, kan göra sig skyldig till egenmäktighet med barn, 7 kap. 4 § BrB, förutsatt att barnet inte fyllt 15 år.

11.3. Rättspsykiatrisk vård och psykiatrisk tvångsvård

Om den unge har dömts till rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV), bör den vården kunna tillgodose den unges vårdbehov och LVU-vården anses obehövlig. Men det finns ingen uttrycklig regel som anger att den unge inte kan vårdas med stöd av LRV och LVU samtidigt. Socialnämnden har att bedöma var fall för sig. Detsamma gäller om den unge vårdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). När det rör sig om kortare psykoser är det inte ovanligt att vård ges med stöd av båda lagstiftningarna.

Inte heller finns det någon bestämmelse som att beslut om LVU upphör om den unge blir dömd till fängelse eller annan påföljd inom ramen för kriminalvården. Vid kortare fängelsestraff är det vanligt att LVU-vården fortgår, annars kan socialnämnden tvingas att göra en ny ansökan om vård direkt i samband med frigivningen. Detsamma gäller här, att det åligger socialnämnden att från fall till fall besluta om LVU-vården ska upphöra. När den unge döms till skyddstillsyn, bör detta dock innebära att behovet av vård enligt LVU upphör.

12. Vårdens upphörande

Enligt 21 § LVU, ska vården upphöra när den inte längre behövs. Vården kan naturligtvis övergå till frivillig vård och ges inom ramen för SoL men då krävs samtliga parters samtycke. När vård med stöd av LVU övergår till en placering med stöd av SoL, så ska två beslut fattas: ett beslut om LVU-vårdens upphörande och ett beslut om fortsatt vård enligt 6 och 22 §§ SoL.

Vård enligt 2 § LVU ska senast upphöra när den unge fyller 18 år. Om den unge vårdas med stöd av 3 §, så upphör vården senast när den unge fyller 21 år. Även om socialnämnden inte fattar något formellt beslut att vården ska upphöra på grund av den unges ålder, så upphör det tidigare vårdbeslutet att gälla och socialnämnden förlorar sin formella behörighet.

För att vård enligt 2 § (miljöfallen) ska kunna upphöra, krävs att hemförhållandena blivit stabila och att förändringen är varaktig. Socialstyrelsen har uttalat att en hemflytt aldrig får vara en del av föräldrarnas rehabilitering. För att vården ska kunna upphöra krävs vidare att de vuxna har insikt om den unges behov och accepterar eventuell fortsatt hjälp och behandling. En begäran från föräldern att mycket snabbt få hem sitt barn, har i många fall tolkats som att föräldern saknar insikt om hjälpbehovet och sätter sina egna behov främst.

När den unge vårdas med stöd av 3 § (beteendefallen), krävs det att den unge slutat med det skadliga beteendet och att vårdbehov inte längre är nödvändigt, för att vården ska kunna upphöra. Även om det är den unges beteende som väger tyngst, så är den unges hemförhållande av stor betydelse. När det gäller omedelbara omhändertaganden ska, så fort skälen för det omedelbara omhändertagandet upphör, socialnämnden genast fatta beslut om vårdens upphörande enligt 9 § LVU.

När det gäller omedelbara omhändertagande ska, så fort skälen för det omedelbara omhändertagandet upphör, socialnämnden genast fatta beslut om vårdens upphörande enligt 9 § LVU.

13. Rättegången

I mål om beredande eller upphörande av vård, eller om flyttningsförbud, ska förvaltningsrätten eller kammarrätten hålla muntlig förhandling. Muntlig förhandling ska alltid hållas om part begärt det. Förvaltningsprocessen sker huvudsakligen skriftligen och de muntliga förhandlingarna är ett komplement. Det innebär att det inte finns större anledning att vid förhandlingen återge det som rätten redan fått del av skriftligt. I stället bör man fokusera på eventuella brister i det skriftliga materialet. Om klienten är vältalig bör denne själv få stort utrymme för att berätta om sina upplevelser och hur denne uppfattar socialtjänstens agerande. Man ska som ombud alltid ha förberett sin huvudman på vilka frågor som kan komma att ställas honom eller henne och hur denne bör agera i rättssalen. Detsamma gäller de vittnen man kallat.

En förhandling i förvaltningsdomstol ska följa den gängse förhandlingsordningen men det är inte ovanligt att den ordningen inte följs och att det uppstår diskussioner mellan parterna. Ordförande kan även styra förhandlingen mer fritt än vid en brottmålsförhandling, så att saken blir tillräckligt utredd. En förordnad ställföreträdare avger sin inställning i slutet av förhandlingen när denna tagit del av allas uppgifter. I mål rörande LVU bör det dessutom förordnas om att förhandlingen sker bakom stängda dörrar.

13.1. Förhandlingsordningen

13.1.1. Inledande formalia:
  • Målet ropas på och parter och vittnen kallas in i rättssalen.
  • Ordföranden gör närvarokontroll. Om någon part inte har kommit tas eventuellt beslut om att
    förhandlingen måste ställas in.
  • Ordförande fattar beslut om förhandlingen ska hållas bakom stängda dörrar.
  • Ordföranden inleder förhandlingen.
13.1.2. Processföring:
  • Sökande framställer sina yrkanden
  • Övriga parter avger sina inställningar; dock med undantag för ställföreträdare.
  • Sökande utvecklar sina grunder och framför sådant som inte framgår av det skriftliga materialet.
  • Motparterna utvecklar grunderna för sina respektive inställningar.
  • Vittnen och sakkunniga hörs.
  • Respektive part slutför sin talan.
  • Ställföreträdaren avger sin inställning och grunden för den.
13.1.3. Avslutande formalia:
  • Parterna begär ersättning för sina kostnader.
  • Förhandlingen förklaras avslutad och ordförande talar om när dom kommer att meddelas.

14. Rättsfall

RÅ 82 2:49 Föreligger motiveringsskyldighet?
Målet gäller ett omedelbart omhändertagande. Kammarrätten har inte lämnat skäl för sitt beslut varvid Regeringsrätten anser att kammarätten inte fullgjort sin motiveringsskyldighet enligt 30 § FPL.

RÅ 82 2:74 Innebär villkorat samtycke att det saknas grund för vård enligt LVU?
Kammarätten bedömer att det villkorade samtycket inte utgör hinder för att bereda barnet vård med stöd av LVU och Regeringsrätten fastställer kammarrättens dom.

Rå 83 2:40 Kan beslut om omedelbart omhändertagande inhiberas med stöd av 28 §?
Regeringsrätten fastställer att 28 § är tillämplig men regeringsrådet Tottie är skiljaktig.

Rå 83 2:52 Vad avses med annan vård?
Regeringsrätten fastställer i målet att med ”annan vård” enligt 1 § 3 st. LVU avses endast sådan institutionell vård, för vilken den unge kan omhändertas mot sin vilja. Vård genom enskildas försorg utgör inget alternativ.

RÅ83 2:87 Är LVU tillämpligt trots samtycke?
Trots att vårdnadshavaren samtycker till vård och samtycket bedöms som allvarligt menat, fastställer Regeringsrätten att det finns grund för vård enligt LVU. Detta med motiveringen att den vård den unge var i behov av till stor del består i att hon inte ska behöva ha kontakt med vårdnadshavaren och att sådan vård inte kan åstadkommas om vårdandsvaret ligger på vårdnadshavaren.

HFD 2012 ref. 35 Risk för skada vid separation från familjehem – skäl för fortsatt vård?
I målet konstateras att hemförhållanden hos vårdnadshavaren numer är goda och att den risk för skada som en separation från ett familjehem kan medföra inte ska vägas in i bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra.

RÅ83 2:102 Aktualitetsprincipen
Målet belyser den så kallade aktualitetsprincipen och rätten tar ställning till vårdbehovet och omsorgsförmågan hos föräldern vid tiden för den rättsliga prövningen. Rätten konstaterar, att sedan föräldrarna skilt sig föreligger inte längre någon påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling och ansökan om vård lämnades utan bifall.

RÅ 1987 ref 8 Går det att överpröva beslut när den unge har fyllt 20 år?
En oenig kammarrätt fastställer att den omständighet, att den unge fyllt 20 år efter Länsrättens beslut, inte utgjorde hinder för kammarrätten att fastställa beslutet. Regeringsrätten meddelar prövningstillstånd och fastställer underinstansens beslut.

RÅ 1989 ref 50 Vilken socialnämnd kan besluta om omedelbart omhändertagande?
Trots att den unge inte vistas i kommunen och att vårdnadshavarna inte heller är bosatta i kommunen, är socialnämnden behöriga att omedelbart omhänderta den unge och beslutar om familjehemsplacering.

15. Referenser

–   Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

–   Socialtjänstlagen (2001:453)

–   Regeringsformen (1974:152)

–   Förvaltningsprocesslag (1971:291)

–   Förvaltningslag (1986:223)

–   Barns behov och föräldrars rätt – Socialtjänstens arbete med utsatta familjer (SOU 1986:20).

–   Översyn av LVU (DSs 1987:3).

–   Proposition 1989/90:28: Vård i vissa fall av barn och ungdomar.

–   Socialutskottets betänkande SOU 1989/90:15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar och riksdagens skrivelse 1989/90:112.

–   Proposition 1979/80:1 Om socialtjänsten.

–   Socialutskottets betänkande SOU 1979/80:44

–   Proposition 1984/85:171: Särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m.m.

–   Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-läggande friheterna (Europakonventionen) SFS 1994:1 219).

–   FN-konventionen om barnets rättigheter 1989 (Barnkonventionen).

–   SFS 1995:1 242: om barns rätt att komma till tals i vissa familjerättsliga och sociala mål och ärenden.

–   Proposition 1994/95:224: Barns rätt att komma till tals.

–   1995/96: LU2: Lagutskottets betänkande om Barns rätt att komma till tals, m.m.

–   Högsta förvaltningsdomstolen och tvångsvården. Om betydelsen i rättssäkerhetshänseende av domstolens domar angående LVU och LVM. Gustav Svensson. 2012 Norstedts Juridik.

–   Nya sociallagarna. Med kommentarer, lagar och förordningar som de lyder den 1 januari 2014. Lars Lundgren, Anders Thunved, Per-Anders Sunesson. 2014 Norstedts Juridik.

–   SOSFS 2006:5 (Senaste lydelse) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2006:5) om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS

Meny

Konsultation395 kr

20 minuters juridisk rådgivning

  • Vägledning inom aktuellt rättsområde
  • Utredning av möjligheter att driva ärendet på juridisk väg
  • Behovsanalys med förslag till nästa steg
Betala enkelt med kort eller Swish och välj om du vill ha konsultationen på telefon eller via videosamtal.

Webbplatsen använder cookies och spårningsskript. Genom att besöka webbplatsen med webbläsaren inställd för att acceptera cookies och spårning godkänner du denna användning. För att neka cookies kan du stänga av funktionen via din webbläsares säkerhetsinställningar. Där kan du även radera eventuella cookies som lagrats. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Konsultation395 kr

20 minuters juridisk rådgivning

  • Vägledning inom aktuellt rättsområde
  • Utredning av möjligheter att driva ärendet på juridisk väg
  • Behovsanalys med förslag till nästa steg
Betala enkelt med kort eller Swish och välj om du vill ha konsultationen på telefon eller via videosamtal.